Aftonbladet – 6 mars 1839, sida 2

syckligtvis har dock denna Statsrådshvälfning 1Ce haft värre följder, än att alla rådgfivarne slup1. 0 undan med blotta afkylningsprocessen, och ndast Grefve Lewenhaupt, som i fallet kommit tt ligga under Frih. Gyllenhaal, blifvit något lämd af den sednares tyngd, samt fått en lindrig ontusion vid fallet. Relata referimus. Aspekterna roro verkligen så hotande, att den Svenskaallmäneten icke kan annat än lyckönska sig, att dess tatsmän kommo undan med blotta förskräccelsen, utan att någon del af systemeta tog skada, äfvensom det bör lända till någon, om yckså ringa tröst i obehaget, att icke ahofvet,a atan adet konstitutionellax denna gången kom utt ligga öfver. Det vore väl, om alla comrvälfningara ginge för sig utan svårare sviter. Såsom ,ett märkligt steg framåt till lösryekande från gamla Gewohnheiten förtjenar nämnas, att 43 utexaminerade Medicine Licentiater från Upsala och en ifrån Lund hos Kongl. Maj:t ingifvit underd. ansökning derom, att fakulteten må berättigas meddela dem doktorsdiplom utan de hittills brukliga kostsamma ceremonierna af en promotion. Dels denna kostnads betydliga belopp, uppgående till omkring 200 Rdr för personen, dels den omständigheten att dylika dispencer någongång tillförene blifvit meddelade åt läkare, som studerat i Lund, äro de skäl, på hvilka sökanderne grunda sitt hopp om bifall. Det kan också icke vara något tvifvel, att ju detta vinnes, äfven om någon enda ledamot af konsistorium uti sitt infordrade utlåtande skulle uttrycka sin sorg öfver försvinnandet af den pompösa promotionsherrligheten med thy åtföljande kanonskott, tal, skålar och grundelig traktering åt akademirtaten samt lemonad och mandelmjölk åt stadens fruntimmer. Åtminstone är det svårt att nu mera inse något annat hinder emot dessa promotioners borttagande, än förlusten af de åtföljande kalaserna och tilläfventyrs den inkomst, som tillfaller promotor, och hvilken lätt skulle kunna ersättas; ty den nimbus, som fordom omgaf dessa hözstidligheter, på en tid, när fakulteterna voro de enda utdelare af lärdomen, och de unga adepterne, som vandrade i tempelförgården, först genom promotionsfesten fingo sin egentliga salfvelse och insläpptes i sjelfva lärdomens tempel, är nu mera alideles försvunnena, tillika med den serskilda gloriol, som doktorshattens eller magisterkransens påsättande serskildt spridde kring den unge Eskulapeller Apollo-gunstlingens tinning. Men mnär denna nimbus, likt så många andra af forntidens illusioner, fördunstat, hvad återstår väl då, mer än det absurda af en tryckande utgift just i det ögonblick ynglingen, ofta med en stor pekuniär vedermöda, genomgått sina studier och går ut i verldem att förvärfva sitt lifsuppehälle? — ST VÄ VR