Aftonbladet – 5 mars 1839, sida 1

VA Vi odtv Hallvad tu, HlaSstv Ilan Gessultom vara stark och icke ensam. Schweitz, Belgien, Frankrike, Halfön och England utgjorde en kärfyve, som hvarje dag kunde bli allt mäktigare. Det ges de, som tro, att i denna kärfve endast England och Frankrike voro värde att räknas. Jag är likväl fullkomligt öfvertygad, att en vänlig och hjelpsam politik kunnat gifva dem af dessa länder, som för närvarande lida af svåra skakningar, lugn och en kraftfull organisation. Men äfven om man icke räknar fler, än Frankrike och England, hvad har det blifvit af dessa båda staters förbund, detta förbund, som kunnat vara fredens säkraste borgen? Deraf återstår endast en tvungen höflighet mellan de stora kabinetterna. Det hade behöfts tid och uppriktighet, för att förena England med Juli-revolutionens sak; det ingick deri genom reformbillen, genom Antwerpens belägring och genom qvadrupelalliansen. Vi hafva tyckts söka andras vänskap än dess. Det har hastat att bevisa oss, att det var lättare för detsamma, än för oss, att bli vän med de gamla kabinetterna på kontinenten. Regeringen har således, enligt min åsigt, i alla hänseenden öfverskridit sitt mål. Då det var fråga om att inskränka sig till den materiella ordningens Tåterställande, hopade hon de stränga åtgärderna utöfver det nyttigas gräns; i stället för denna modiga oväld, som är 4830 förmådde henne försvara den administrativa personalen och presterskapet mot en reaktion, har hon, i anseende till vår revolutions fiender, kommit till dessa oskickliga förekommande avancer af nya regeringar, som ej förstå att vänta, till dess man kommer till dem; i stället för detta kraftiga och värdiga fredssystem, som åsyftade att betrygga Europa, utan att derföre öfvergifva revolutionens sak, har hon kommit till denna oroliga, rädda och fjeskande politik, som öfverger allt hvad politiken af den 43 Mars och 14 Oktober försvarat och beskyddat, och som icke ens, till pris för detta öfvergifvande, bibehåller freden. Detta har då äterfödt den parlamentariska frågan af år 14829. — — — Jag bör dock tillägga, att regeringen aldrig skall hysa den brottsliga afsigten att våldföra lagarna; men jag erinrar, att hon, för att skaffa seger åt vissa onda böjelser, fallit i några af restaurationens fel. Restaurationen ville en mängd saker, men som landet icke ville; hon förkastade andra, som landet med värma önskade. Efter en långvarig strid, slutade hon med ett välja en minister, som representerade alla dess onda böjelser, och hon försökte bibehålla den genom flera upplösningar, vågade slag på slag. Man bestämde då frågan, som man nu bestämt henne; man sade, att konungamakten var angripen af dem, som inskränkte sig till att angripa ministåren. Restaurationens kloke, upplyste och tillgifne vänner ville varna henne; hon försköt dem och förföljde dem blindt såsom fiender och förrädare. Hon slutade med att störta sig i ett brådjup. Skall vår regering veta hejda sig? Det torde vara mig tillåtet att erinra: hon börjar striden på samma sätt, som restaurationen börjat henne. Hon har inom en och samma minister sammandragit alla dessa förderfliga syftningar; hon bibehåller henne icke, det är sannt, mot en afgjord majoritet, men då den, som understödde henne, inskränkte sig till endast fyra röster, bibehåller hon henne genom tvenne upplösningar; hon låter säga, att konungamakten är angripen och släpar denna sålunda fram på stridsbanan. Hon förskjuter de uppriktiga vänner, som söka upplysa henne, hon qvalificerar dem som förrädare mot sina principer och förföljer dem utan miskund. Jag upprepar, att om man icke visste, att gränsor gifvas, som Juli-regeringen icke skall öfverstiga, kunde skäl finnas till oro, då man ser, att, endast efter åtta års förlopp så strängt straffade felsteg förnyas. Att indraga konungamakten i debatterna, der i icke vilja träffa några andra än ministrarne, ar ett oförlåtligt fel. Den uppriktiga representativa styrelsen är den, der medborgarne äga frihet att understödia allt, hvad de anse för sannt, äfven när de bedraga sig, utan att man hejdar dem i konungamaktens namn! Om man, under det jag på god tro granskar regeringens handlingar, rycker undan ministrarne, för att hålla emot mig konungens bild, så hejdar man mig väl med denna höga bild, men man fråntager mig friheten. Och denna frihet, jag reklamerar henne, ty vi förvärfvade henne år 4830 med äfyventyr af våra hufyuden! Jag fordrar rättigheten att finna både den inre och yttre politiken oriktig, utan att man derföre får anklaga mig för att vilja angripa konungamakten. En slutlig omständighet, som ovilkorligen återfört oss till minnet af år 1829, är, att elt stort antal af styrelsens vänner nu träffas bland oppositionen. Det är på sådant sätt man behandlat deras gamla tillgifyenhet, deras omisskänneliga uppriktighet. Då, liksom nu, hade många af regeringens vänner förenat sig med oppositionen; de hade gjort let, emedan de trodde, att restaurationen bedrog sig, och af sådant skälrusade till sitt förderf. Nu, 1å tiden afgjort frågan, må man säga oss, Om restaurationens vänner, Herrarne Rover-Collard , Pasquier, Hyde de Neuville och Chåteaubriand, vilka skiljdes ifrån henne, verkligen hade orätt, när de föreställde henne, att hon ilade mot bråljupet, och när de, för att återföra henne, gjorde semensam sak med oppositionen. Nej, visst icke. Man kallade dem då affällingar; skulle man äfven 1 våga sifva dem detta namn? RR FT