Aftonbladet – 5 mars 1839, sida 1

UTRIKES. DEN RÄTTA MEDELVAÄGENS POLITIK, FRAMSTALLD AF HERR THIERS. (Slut från gårdagsbl.) Emedan man var så nogrähnad om traktaternas helgd, och man hade skäl att vara det, emedan man visade sig så angelägen att verkställa konventioInen om Ancona och de 24 artiklarna, hvarföre icke visa samma noggrannhet i anseende till qvadrupelalliansen? Hvarföre undandraga sig dess verkställighet ända derhän, att vägra det olyckliga Spanien det lätta och så föga komprometterande biträdet af våra krigsfartyg? — — — — — Man verkställer således traktaten rörande Ancona, men emot revolutionens sak; i Spanien derlemot nekar man att verkställa den, och det af samma skäl, emedan det är emot revolutionen. Ehvad man sålunda gör eller icke gör, sker det alltid mot revolutionen. Hvad landets intresse angår, tror jag, att det mer blottställes än betryggas genom ett sådant förhållande. l Sedan man vägrat Spanien till och med det indirekta biträdet, tynger det väl mindre på våra angelägenheter? Man har öfyergifvit Ancona, nå väl! skulle icke en ringa uppresning i Bologna återföra Österrikarne, och, enligt ministerns för utrikes ärenderna egen förklaring, tvinga vår regering, att gifva ut hundra millioner för att väpna Man har man? Man har vägrat understödja Belgien vid dess territorialtvister; nå väl! har då Belgien rättat sig efter konferensens fordringar, och stå ej armeerna nu mot hvarandra? Ha ej de främmande sändebuden lemnat Brässel? Skulle väl en kraftfull politik, som gjort motstånd i denna fråga, kunnat föra sakerna till en mera oroande ståndpunkt? Jag frågar, om man med detta eftergifvenhetssystem har förqväft, förminskat eller aflägsnat en enda svårighet? Jag känner ingen, som icke blifvit allvarsammare, på närmare håll hotande. Om man, när man öfvergaf revoluiionens sak, verkligen vore fri från henne, kunde det så vara, men hennes sak återsynes hvarje dag, än i Italien, än i Belgien, än i Spanien. Man kan öfverge henne en, två, tre sånger, men man måste slutligen stanna med en ofantlig förlust af terräng, och lemnande bakom sig en uppretad allmän opinion, som kan hända skall fordra vågsamma handlingar! Man säger, att jag och mina vänner vilja hafva krig; det är en osanning. Jag ville hafva fred, när man år 4834 på Pariss gator förföljde de deputerade, som begärde dess bibehållande. Jag ville hafva henne då, jag vill det ännu; jag skulle anse för ett brott att störa henne för obetydliga anledningar; men jag påstår, att en kraftfull och förutseende politik, som fattar svårigheterna vid deras ursprung, betryggar freden säkrare, än den, som uppskjuter dem, och derigenom förökar dem. , Jag är öfvertygad, att man skulle kunna upplösa de svårigheter, som Bu oroa Europa, utan att behöfva taga sin tillflykt till vapnen, ty ingen vill hafva krig; alla frukta det. Men bland dem, som frukta det, är den, som mest synes göra det, alltid dömd att