den yttre politiken. I det inre som i det yttre har hon velat alltför hastigt bli ansedd för en gammal regering. Hon har visserligen gjort väl i att bibehålla freden, och det skall för henne vara en skön ära att hafva bibehållit den åt Frankrike och åt verlden. Hon har gjort väl i att öfverallt respektera den bestående ordningen, och således lugna det förskräckta Europa. Men att gå ännu längre, att kanhända söka behaga det, söka öfvertyga det, att vår regering icke intresserar sig för något annat, än för sin egen existens; att hon är likgiltig för Italien, för Spanien, för Belgien för alla de stater, hvilkas försvar vi åtagi oss; att de förbindelser vi ingått med Italien, di vi lade en garnison i Ancona; med Spanien då v undertecknade qvadupeltraktaten, med Belgien intogo Antwerpens citadell; att alla de förbindelser som första ögonblickets hetta erfordrade att vi ån grade, det vi ingått dem, att vi ånyo skulle ing dem, om de kunde gjöras ogjorda; att vi hvarj dag allt mer slute oss inom oss sjelfva, för at blott sysselsätta oss med oss allena; var sådant ic ke att bekräfta deras farhågor, som anklagade re geringen för att glömma sitt ursprung och den re volution, som skapat henne? Var sådant icke at öfverskrida det mål, sam man borde nöja sig mer att uppnå? — — — — (Forts.)