Aftonbladet – 2 mars 1839, sida 3

ne. Men en sådan promemoria är ingen hel föreläsning, skrifven att återgifvas innaneller utantill. Den innehåller blott punkter, hvaröfver professorn extempore kan yttra sig med talets hela frihet, och med ord, som tillfället och den för hans ögon varande ungdomens anblick ingifva honom. Extemporal-föreläsningen får derföre icke nedfalla till ömkeligt prat, till käx, omsägningar, ledsamheter, löst tal och hvarjehanda — allt detta, som man vant sig att befara, så fort någon offentligen vågar sig utom sitt koncept. Professorns falent måste bestå uti att icke förfalla. Kanske är det just ovanan att vara utan koncept, som gjort det fria talets konst allt sällsyntare; och förmågan att obehindradt uttrycka sig skönt, hvilket är det naturligaste af allt, har vikit något undan, efter vi sjelfva vikit ifrån naturen. Predikokonstens öden erbjuda en märkvärdig parallel med kathederföredragets, hvad konceptbruket vidkommer. När den store erkebiskopen Laurentius Petri reglerade sin tids prest-institution, förordnade han, att predikanten endast i nödfall kunde ifrån predikstolen uppläsa en skrifven uppsats; det regelrätta var en extemporalpredikan, grundad likväl på en förut öfvertänkt text, naturligtvis, såsom man alltid om presten förutsätter, efter han kan sin theologi. Men hvad som från början utgjort nödfallshjelpen, uppsteg småningom till regel: förmågan att tala väl extempore fordrade en liflighet, fast öfvertygelse och grundlig bekantskap med ämnet, som tid efter annan aftog, och det befans allt farligare och farligare att astiga upp oberedd: konceptutvägen måste således allt mer anlitas. Det gick så långt att, 2 2, sekel derefter, Ödmann måste fixera den skrifna predikan såsom regel, och extempor2y, tionen, om den någonsin kunde tillåtas, vore dock, enligt honom, något för vansklig att i församlingarne böra önskas. Det egentliga talet ifrån predikstolen blef följaktligen nu, i sin ordning, blott en nödfallsutväg, hvartill presten endast finge fly, om för trägna göromål under veekan hindrat honom skrifva och läsa öfver. Ödmann hade väl af täta erfarenheter om klena förmågor i talarevåg funnit tillräckligt skäl, att göra den skrifna predikan till regel och extemporationen till undantag. Men i sjelfva verket innebär ett skrifveö tal en motsägelse, åtminsto—ne en onatur. Vi förmoda wvisserligen, det konsten att utan koncept tala väl måste, såsom allt annat, behöfva upparbetas, inöfvas, regleras genom en lära: naturen gifver merändels blott anlaget. Men denna konst är likväl en af de angelägnaste att få lära. Hvarföre sker det då icke? Måhända derföre, att så mycken tid under läroåren åtgår på det mindre nödiga, att ingen återstår för det verkligen angelägna? Viåterkomma nu ifrån det presterliga till det professorliga. Föredraget i katheder skiljer sig mycket från det i predikstolen: då det sednare bör vara hufvudsakligen parenetiskt, är det förra doktrinelt: det sednare manar till pligter, det förra undervisar: men begge måste likna hvarann deri att vara ett lefvande tal, skiljande sig häruti från boken. b) Vi vända oss vidare till det andra, som på sednare tider bidragit att minska åhörarnes antal i de akademiska auditorierne. Detta är en öm punkt. Politiken, som skilt så många vänner åt, har ock understundom satt en spalt emellan professorer och studenter. Studenterne äro som oftast unge, och ungdomen hoppas. Att politiken, som annat, ljuger i mycket, förmodar den väl; men tror dock på Gud, att tiden i det heIa leder till ett bättre mål. Studenterne hafva således nödvändigtvis en progressiv anda, som stöter sig eller åtminstone drar sig tillsammans, ifall den möter en i sin riktning stillastående eller tillbakagående, regreseiv professor. Studenterne akta kanske icke nog en visdom, som oupphörligen och endast ser på det förflutna: de läsa troligen i sjelfva det förflutnas bok, historicn, att äfven då och alltid gick man: de veta med sig, att deras kall en gång också måste bli att gå framåt. För att nu kunna göra detta väl, önska de sig under lärotiden ledare — hvad är då naturligare, än att de af sina ae kademiska uppfostrare hoppas undervisning om hvad som väntar hvarje menniska, framtiden? hvartenda läroämne (tull och med ett blott linguistiskt eller mathematiskt) har sin framtid; ty intet står stilla. Händer det nu, att studenterne vid åhörandet af ett kathederföredrag tycI8g — av. rm fö ss. Te. TA fr I. ER pe ST.