Aftonbladet – 2 mars 1839, sida 3

ULTRA BOUPPVSALIVEE ULIdSd TCAURaSt Tata, art VYlRe Minervas svenner väl icke heller begrepe föreläsningar, såvida dessa ändå måste hållas uppe på någon akademisk horizont. Huru man än vänder sig, skall man således alltid återkomma till det gilna, att den egentliga akademiska undervisningen, bestående, såsom den rättvist bör och gör, i föreläsningar, faller i ruiner och bestämdt visar sig som en både ideell och reell onytta, så vida icke föreläsningen sjelf går att höja sig till ett föredrag af så egen och stor karakter, att den genom ingen bok eller afhandling kan göras umbärlig. En bok, tigande och tyst stående på hyllan, har just det emot sig, att vara overksam ända tills någon behagar taga den, slå upp och läsa den. Professorns företräde består uti att vara en lefvande person: han bör då framför allt taga denna egenskap med sig i kathedern, och begagna sig af den, lika så mycket som af sin lärdom, under föreläsningen. Vi veta väl, att sällan någon professor så helt och hållet blott läser ur koncept, att ej något faller bredvid såsom viva vox. Men detta lilla appendix gör icke tillfyllest att höja honom öfver den nytta, en bok lika väl skulle kunna uträtta. Han måste i allt stå framför sitt auditorium såsom en lefvande, fri och talande menniska, intresserande på ett annat och högre sätt, än blott en bokstaf; annars står nan der som en obehöflighet. Det magiska, som hänför, leder och lyser — hvari ligger det? En bok kan ju också göra något sådant? Visst; men en person kan göra det vida mer, eldigare, klarare, högre. En tryckt bok kan genom sina genom denna sin extensitet vida verksammare än net, som han föredrar, en tntensitet för ögonblicket, som ingen skrift förmår. Låge det blott i orden, som han anför, då vore naturligtvis en ljudligen uppläst bok eller afhandling lika god som han. Men det ligger icke blott i orden. Hvad som elektriserar ett auditorium är alldeles icke de uttalade stafvelserna ensamt. iMan må icke tro, att vi syfta på exstaser leller underliga åthäfvor i kathedern; utrop, tårar, åbäkanden. Visst icke; vi veta, att tvertom den lugne talaren oftast verkar mest: han rör genom det orörliga, genom det orubbliga, det eviga, det stora i sanningen, som han förkunnar. Man må icke heller tro, att vi syfta på det blott persuasiva föredraget, hvilket af kathedern skulle göra en predikstol, och förvandla föreläsningen till förmaningar, uppryckningar, religiösa omvändelser. Detta pargenetiska sätt tillhör presten, och är hos honom på j rätta stället. Men professorn, ehuru undervisande allenast, kan icke beböfva vara mindre elektriserande. Många omständigheter föranileda en studentkorps att gerna höra en akademisk lärare. Den första af alla är, att han intresserar genom kärlek och nit för sitt ämne; och gör det icke så mycket genom försäkringar om detta nit, afgifna i hörbara termer, som ej mest genom hela sättet att bära sig åt. En instinkt, hvarpå ungdom sällan bedrar sig, ställer läraren i sympathisk kontakt med sina åhörare, och ett begär att inhemta hvad han har att förkunna, smittar omkring sig underbart, men välgörande. Så fylles auditorium — kanske af en nyck; men det fylles. Dit alla gå, gå gerna alla. Men ingen vill vara der ingen är. Vi upprepa, att det kanske gudnås blott består i en nyck. Men en professor måste kunna göra sig till herre öfver dessa ungdomens egenheter, ifall ändå en hemlighetsfull, oförklarlig dragning till det dugliga bör kallas nyck. Och det är icke professorn ensam som bör elektrisera; han bör sjelf tillbaka låta sig elektriseras af sitt auditorium: ban skall då utföra de undervisningar, han för d timmen har att omtala, på det bästa sättet — kanske icke på det bästa, som kan tänkas i universum; det skulle tjena föga — utan på det för tid och ort och för sjelfve de åhörande lämpligaste, hvilket är jemt hvad som skall vara. Just denna vwvexel-upplifning mellan lärare och åhörare, hvilken alstrar det för tillfället tjenligaste föredraget, är hvad som höjer kathedern öfver boken, emedan den sednare en gång för alla står tryckt sådan han är och omöjligen vidare kan lämpa sig, Till samma I tryckthet, stelhet och omöjlighet att för tilltusentals exemplar nå till oändligt flere ställen ) på en gång, än en menniska kan; och boken ärl någon talare; men på det ställe, der den lefvande menniskan är, är hon mera. Talaren kan gifva ämLL AR AA AR AR MS J -— — -— AA DH nn MM KA an