Aftonbladet – 28 februari 1839, sida 1

UTRIKES. FRANKRIKE. Den märkliga strid, som nu föregår iFrank rike om de nya valen till en deputerad kam mare, i stället för den af regeringen upplösta kan sägas hafva ett europeiskt eller verldshisto riskt intresse i så måtto, som den i sjelfv verket handlar om den stora frågan, huruvid det är folkets vilja, representerad genom e! ur kammarens majoritet vald minister, eller re gentens personlighet, som skall bestämma rege ringssystemet. Under en sådan krisis måst naturligtvis tidningspolemiken, som sysselsätte sig att bearbeta sinnena i olika riktningar, äg: ett mer än vanligt intresse. Vi hafva i går dagsbladet anfört ett par journalers reflexioner i anledning af den fordne ministern Persils — en af juste-milieuns mest devouerade tjenare: — afsättning från dess chefskap för myntver. ket, för det han vid detta tillfälle försvarat der parlamentariska grundsatsen, och vi meddel: här nedan en annan artikel, nästan ännu intressantare, emedan den utgår från en mera allmän synpunkt. En artikel i den legitimistiska Gazette di France slår, på ett ganska fintligt sätt, regeringen med sina egna vapen och framkallar et af dessa besvärliga vittnen, som menniskor : allmänhet, och maktägande i synnerhet, vanligen med det största obehag se uppträda emot sig, nemligen sina egna handlingar och yttranden. Man hara, säger nämnde artikel, picke glömt detta samtal, som i Juni 1830 ägde rum i Palais Royal, vid den fest, som der gafs åt konungen af Neapel. De håde konungarne, åt hvilka man då beredde en så lysande emottagning i nämnde palats, äro nu döde, men de, som höllo det ifrågavarande samtalet, lefva ännu; den ene sitter på thronen, den andre är hans minister, Hr Salvandy, och jag ville gerna veta, hvad de både tänka om sina förtroliga meddelanden denna natt. Jag hoppas, att författaren af Festen i Palais Royala, till Frankrikes uppbyggelse, snart ger oss ett bibang till denna märkliga skildring. ,Att en volkan existerar, tror jag så väl som nic, sade då den höga talanden, ,men felet är åtminstone icke mitt; jag har. ingenting att förebrå mig, att jag ej sökt öppna konungens ögon. Men hvad skulle jag göra? — man har ej hört mig, och Gud vet, hvart allt detta skall leda. Nio år hafva sedan dess förflutit, och volkanen hotar med ett nytt utbrott. Hvars år felet? Har koalitionen under 44 dagar icke talat nog? Figaro sade då, att lifmedikus Roux skulle operera starren på en hög person. Jag tror likväl, att den, som då för tiden ansågs ha lodjurs-ögon, i dag äfven borde taga sin tillflykt till operatören. Men redan Lafontaine säger: I våra egna angelägenheter äro vi mullvader, och den