Aftonbladet – 23 februari 1839, sida 2

BOKHANDELS-BULLETIN. Gustaf den Tredje och hans hof. Försök till en karaktersoch sedemålning från sista decenniet af adertonde århundradet. Af K. K—9g. Förra afdelningen. Författaren till detta arbete är redan känd hos allmänheten genom flere föregående arbeten, såsom En ung mans memoirer, 16—20, m. fl., och vi skulle således inskränka oss till att säga, att det närvarande är till ton och hållning temligen likt de föregående, samt i allmänhet äger samma både fel och förtjenster som dessa. Det är å ena sidan en bjert kolorit, en rätt ofta väl vald anordning al sceneriet och ett godt förråd af ordlekar i dialogen; men å den andra en, om vi så få säga, mindre vacker böjelse, att ständigt jaga efter effekter, utan att fråga efter medlen, som dertill användas. Detta gäller om nästan alla karaktererna istycket, och man ser sålunda, huru han i allmänhet öfverlastar sina taflor särdeles i färgläggningen. Se här t. ex. en liten strof, som lemnar i korthet ett prof på hvad vi mena med detta sista fel. Det är en ung, nyligen från landet anländ och vid bhofvet för första gången presenterad fröken, hvilken skildras såsom ett ideal, icke blott af skönhet, men äfven af oskuld, blygsamhet, flärdfrihet och alla möjliga qvinliga dygder. Det säges om henne: Detta rena hjerta, i hvilket englar kunnat spegla sig, och leende känna igen sig, — den blyga blick, oskuldens blicha o. s. v. Nå väl, denna idealiska konstlösbet, denna sköna natur utbrister, vid en hofkavaljers fråga, om hon saknade sitt landtliga hem? i följande ordflöde: Ack! sedan min goda faster lemnade mig, och jag följde hennes likkista ned i det mörka kapellet vid Ulfsjö, och der för sista gången kysste stoftet af den, som varit mig allt i verlden, hvarföre skulle jag längta tillbaka till den tomma, öde boningen, der jag just tycker mig höra luekorne gnisslande vända sig på sina hakar och dörrarne ibland, vid en häftig vindpust, flyga upp, och vinden störta sorlande, som en mumlande röfvarhop, in i rummet. Jag inbillar mig just se de gamla porträtterna liksom andas för draget, och de stela fruarna skaka sina friserade luckar, vid skenet af de dunkla, flämtande ljusen, som kasta sina vandrande jätteskuggor i hörnen af de stora, gobelinsbeklädda rummen. Hu! nej! jag skulle visst dö af skrämselu! Kavaljeren får knappt på tre rader yttra en förmodan att Ullfsjö för fröken återkallade barndomsminnen, förr än hennes svada åter börjar flöda: ;Det gör Ulfsjö visst, Herr grefve! jag skulle gerna vilja återse den lilla bersåen, der jag alltid så hemlighetsfullt band mina kransar, för att fästa dem kring kaffebordet, pi min goda tants namnsdag, och förstugugvisten, der ljag matade mina dufvor och der de trängdes ikring mig, hackande med näbbarna och flaxande med vingarna, för alt uppfånga de snabba, rullande ärtorna. Nu står det trädet visspadt och saftlöst, der jag, som barn, hade upptäckt ett fogelbo, och vårdade de små nästan lika omsorgsfullt och lika troget, som medren sjelf. Jag undrar, om ekot vid Venntorp ännu minnes alilla Alfredk, som jag så många ginger sjöng för det, och som det alltid försökte att taga elter! Men ack! Ulfsjö bar ändå för mig dendast minnen. Tant finnes der icke mera.c