Aftonbladet – 23 februari 1839, sida 2

— ff inne sid ii M— Uppå förnyad begäran, har Redaktionen aneft sig icke böra vägra plats åt nedanstående redan för någon tid sedan insända artikel: cOförmodadt och medelst en för mig lika okänd, som aktningsvärd anhängare utaf den pågående Nykterhetsstriden, hafva 2:ne numror 422 och 424 utaf bladet Svenska Minerva fallit uti min hand. Jag har, på detta sätt, ånyo fått tillfälle bemärka Redaktionens fortsatta fiendtliga tänkesätt, riktadt emot nykterhetssakens lyckliga framgång, i inom vårt ilskade fädernesland; och, ehuru vi redan på detta slagfält jemfört våra vapen och öfverlemnat åt en upplyst och oväldigt pröfvande publik att bedöma stridens utgång; anser jag mig likväl pligtig att, ännu en gång, taga till ordet. Utaf hvad som Tedan passerat oss emellan, torde Minerva med öfvertygelse finna, att hon ej längre har med vår tids så kallade nykterhets-föreningar att göra. De hafva gått till hvila, och man bör icke vidare oroa deras stoft. Emot vårt orena lustdrycks-väsende har en ny kämpe i Norden uppträdt. Hans namn är aChristendom och Hans vapen äro: det uppenbarade Ordets. Det förtjenar att något närmare tillse, hvarifrån denna oväntade härförare kommit och hvart han far. Helsnvingen han bär uti skölden är, sannerligen, något egen; ty der står att läsa: Hvar och en plantering, som min himmelske fader icke planterat, skall uppryckas med rötter. Får då icke, frågar den orene lustdrycks-vännen bestört, får då icke den ädla bränvinsplantan stå qvar? Måste då, i denna fatala händelse, äfven de dyrkade Romm-, Arracksoch Konjaks-träden, med flera likartade stammar, göra den hög-rosiga bränvinsplantan ett oundvikligt sällskap? På dessa frågor har den nyuppträdde väldige Nordkämpen endast att meddela de suckande skarorna ett bestämdt nekande svar. Månne det skall lyckas Minerva, att, äfven under de mest bedjande åtbördor, få utslaget nerprutadt? Jag tror det icke. Månne det icke går an, att Minerva visar sig vred? Sannerligen! ännu mindre. Försöket torde komma att kosta henne lifvet — ett — hvarföre icke tvenne? Så lyda, åtminstone på något ställe, kämpens hotelser. Mattkh. 40: 28. Härolderne, som fått sig uppdraget, att förkunna den ovanlige hjeltens segersälla ankomst, äro i sanning något egne till namnet, de heta: cErfarenhet och cFörnuft. Tfrån den förra hafva våra så kallade måttlige spritvänner, det är, i öfversättning: lustdryckspatienter, oändligen svårt att reda sig — åtminstone så länge deras blodbesprängda morgonptuppar ännu gala. Våra så benämnde lärde och lärare, äfven akademiske, vilja, efter en stunds rådplägning, ingenting hafva med den sednare eller förnuftet at! skaffa; helst detsamma kommit under fund med,