Aftonbladet – 21 februari 1839, sida 3

Svenska Språkets Historia under dess utveckling ur Stamspråket af N. M. Petersen. På Svenska utgifven af I. W. Liffman. Upsala, Leffler och Sebell, 4837. Vi tillstå, att det är med ett verkligt obehag, vi anmäla denna, i öfrigt så förtjenstfulla skrift, och orsaken till denna känsla är ingen annan, än att den är — en öfversättning. Det ir nu nära trettio år sedan den restauratio scientiarum — samtidigt med vår politiska revolution — inträffade, som å nyo väckte hågen för forskningar i vår forntids minnen, och ännu har ingen af de män, som på denna väg sjort sig ett frejdadt namn, en Geijer, en Afzelius, en Schlyter, en Tholander, en Liljegren, och så många andra, fallit på den ideen, att lemna oss en historisk öfversigt, om också i sammandrag, af vårt språks utbildning. Med flit nämnde vi i sammandrag; ty att ett sådant kompendium är vigtigt, ja oumbärligt, för hvar och en Svensk med högre bildning, behöfver väl ej bevisas. Men då ett sådant ej i nyare tider visat sig från Svensk hand, må vi vara tacksamma mot öfversättaren, som meddelat oss detta från en af grannrikets förtjentare litlteratörer och riktat det med egna, ej obetydliga tillägg och anmärkningar. I första afdelningen af arbetet teknar förf. vårt tungomåls moder, det gamla Nordiska språket. Utan vidare kännedom än denna, kan redan hvar och en se, att den gamla Norraenan, eller Danska tungan hörer genom grundbildning och utveckling till ett af jordens ädlaste idiomer, en värdig slägtinge till Asiens Sanscrit och Parsi, till Europas Grekiska och Latin, om också stamförvandten i det kalla Norden fått ett allvarsammare och tarfligare skaplynne. Hvad undersökningen om benämninger aDansk tunga, angår, så tycker referenten för sin del, att den låter lättast förklara sig derigenom, alt vid den tiden, då man började skrifva i Norden, benämnde grannfolken, Tyskar och Engelsmän, dess språk efter det närmaste riket, Danmark, hvilken benämning vårt stamfolks häfdateknare, Isländarne, så länge hörde, tills de upptogo den i sina skrifter. Skälet, som författaren anför om Danmarks öfvervägande storhet och enhet allt ifrån Rolf Krakes tid, är ej synnerligt bindande, ty i Danmark, som bos oss, var öfverflöd på söndringar och små konungar, ända till Harald Blåtand. Allt det historiska, som för öfrigt anföres öfver Nordiska språkets vidsträckthet och beskaffenhet, är sant och träffande. En smärtsam känsla måste gripa den, som älskar sitt språk, då han ser de den gamla Isländskan tillhöriga förmåner, som försvunnit ur vårt språk, de för bestämdheten så vigtiga kasualändelserna, skilnaderna mellan verbernas modi, och de vokalförändringar, som så mycket bidrogo till språkets omvexzlande välljud. Men författaren har också i sin andra afdelning, eller språkets specielia historia med mästerlig klarhet och korthet teknat detta vårt språks fall från sin fordna herrlighet och hvad förluster det gjorde, utan att dölja de vinster, som kunde under katolska tiden tillfalla det, hvilka visserligen ej voro stora. Det var Svenskans förnedringstillstånd, då det öfversvämmades af uppgrumlande tillsatser från Danskan och Tyskan, hvilka trängde sig in i det innersta af vårt modersmål. Vi öfverensstämma likväl gerna med förf. att frikänna Unionstiden från en del af den skuld, man påbördat den till Svenskans uppblandning; ty Tyskarnes inflytande hade börjat längt förut, och språket bär långt fiere prof af Tysk än Dansk inverkan. Ej en gång reformationen hejdade tillräckligt det främmande inflytandet, och den utbildhing och rening. språket imedlertid fick, måste hufvudsakligen tillskrifvas de förste reformatörernas snille och den kärlek Konungarne af Wasaätten hyste för modersmålet, hvari de nästan alla sjelfve voro författare. Men för öfrigt anmärker förf., med största skäl, att den lyckan, att Svenskan mindre afvikit från urspråket än Danskan, till en god del bör tillskrifvas allmogens lagstiftande stämma på Riksdagarne. Och för denna bekännelses skull förlåta vi honom gerna han: stickord, att Svenskan, då den visar styrka skramlar som ett bergras och då den vill smeka, har ljudet af en lockande ufs. Förf. lemnar i sin tredje afdelning bevis för det redar anförda och genomgår noggrant språkets gramAm cd Ar RR ee a OT BR ek OR -—EF ff 1 omwLLUP kv of oe