Aftonbladet – 21 februari 1839, sida 2

Uti Malmö Allehanda för den 42 dennes läsas åtskillige utdrag ur Danska tidningen Dagen, hvilka innefatta några uppuifter och retlexioner, rörande den i detta ögonblick vigtiga frågan om tullen i Sundet. Ett par af dessa reflexioner äro så kuriösa, att de icke böra passera, utan att derpå fästa den större alls mänhetens uppmärksamhet. Den första uppsatsen i Dagen för den 7 dennes innefattar hufvudsakligen ett upprepande al en annan artikel ur Kieler korrespondenten, som uppträdt till bestridande af den meningen, att rättigheten till tull i Sundet närmast berodde på traktater med eller till och med en gunstbevisning af de öfriga staterna. Efter K. korrespondentens påstående, grundar den sig tvertom apå eden rättighet, som Danmark ifrån Arilds tid Åutöfvat öfver de tre genomfarter eller strömmar, som dela rikets provinser från hvaranedra och höra till dess territorium, nemligen Oresund och båda Bälterne. Till följe af de efrån urminnes tid fastställda och antagna grunader för folkrätten,, förmenar nimnde blad, asträcker sig ett lands territorium äfven så långt Åöfver det närgränsande hafvet, sem en kanonekula från strandbrädden kan räcka, och efter eden nu gällande folkrätten äro tre Franska mil det minsta, hvarpå en nation kan göra foredran. Att till och med hela haf kunna becherrskas af en makta skall bevisas t. ex. af Svarta Hafvet, xhvilket Porten så alldeles tilldegnat sig såsom domän, att den icke tillåter Ånigon nation farten derpå eller tillgången deratill, utan serskild öfverenskommelse; att Ryssland erhöll denna frihet först genom en traketat af år 17724 och Osterrike 40 år sednare, coch att den sedan blifvit alla sjöfarande nationer beviljad, men mot vilkor, att hvart och aett skepp måste först lösa en firisan, för bvilaken ett barkskepp från Kiel för 2 år sedan afick erlägga 84 Turkiska piasters. Hvad bet träffar ade nya underhandlingar i detta ämne som i Sverge förberedas,, så förmenas det, att dessa cendast kunna afse sältet hvarpå Sundsetullen bör erläggas; Och vidare anmärkes det, att ade Svenske börsherrarne gerna kunna vaara ypperlige bandelsmän, men icke äro syncnerligen hemma i sitt fådernesiands historia, cemedan de annars väl hade vetat, att tullfricheten i Sundet, hvilken Sverge en ging i ett alyckligt krig tillkämpade sig, åler i ett sednaere olyckligt måste uppoffras, äfvensom att, då Danmark afträdde Skåne till Sverge, blef likväl rättigheten till Sundet Danmark uttryckaligen förbehållen. Att Danmark nu skulle indlåta sig i nya underhandlingar om tullfrihet i