Aftonbladet – 20 februari 1839, sida 3

1 fradgamie haf, stelnadt till jernslagg. Här hade , Iredan byggnader uppstigit, och små vingårdar grönskade, fn kyrka stod till: hälften nedsjunken i I detta dödens land. aDenna ödeläggning har jag sjelf sett,x sade Maretti; cjag var då ett barn, i en ålder emellan f(acles och; puer, att jag så må säga! aldrig glömmer jag den dagen. Den svarta slagg, vi nu åka öfver, var då den glödande eldsöröm, och jag såg huru den vältade sig ifrån berget emot Torre del Greco. Min fader, beati sunt mortui! plockade sjelf megna drufvor åt mig tätt här bredvid, der nu den svarta, stenhårda skorpan ligger. Ljusen brunno med en blå låga inne i kyrkan, hvars murar voro röde af det starka eldskenet. Vinfälten öfverticktes, men kyrkan stod som en ark simmande på det glödande eldhafvet!a Likasom rankorna med sina tunga drufvor slingra sig ifrån träd till träd och tyckas utgöra en enda guirland, så knyter sig. omkring Neapels bugt, stad vid stad ); hela vägen, med undantag af den nyss nämnda ödsliga sträckan, syntes utgöra en Toledogata. De lätta cabrioletterna, öfverjastade med menniskor, ryttare till häst och på åsnor korsade hvarandra; karavaner af resande damer och herrar bidrogo till tafians liflighet. Jag hade alltid tänkt mig Pompeji nere i jorden, iikasom Hercularnum; men så förhåller det sig alldeles icke. Upp ifrån berget har det skådat ut öfver vinfälten ned åt det blåa Medelhafvet. Med hvarje steg kommo vi allt högre och stodo nu framför en genombruten vall af svartgrå aska, som en annan grön häck och några bomullsplantor sökte gifva ett vänligare utseende. Vakthafvan-: de soldater läto se sig, och vi inträdde uti Pompeji förstad. Ni har läst brefven tili Tacitus?a sade Maretti. Ni har läst Plinius den yngre, och nu skall ni få se sådana kommentarier till bans verk, som ingen har!a cGrafgatana var namnet på den långa gata, der vi stodo. Här syntes monument vid monument, och framför tvänne af dem voro runda, vackra divener, med sköna zirater; bär hade på den tiden Pompeji döttrar och söner hy lat sig under sina spatserturer ut i staden; från grafrvarna skådade de ut öfver den blomstrande naturen och den lifliga rörelsen ute på landsvägen och i bugten. Nu sågo vi en räcka hus på båda sidor, alla med butiker; likt skelotter med tomma ögonhål stirrade de på mig; rundt omkring syntes spår efter den jerdbäfning, som skakade staden före den stora förödelsen. På flera hus kunde man mårka, att de stodo under byggnad just då elden och askan begrof dem för århundraden; ofullämdade marmorkarniser låge på jorden, och vid sidan modeller till dem afterra cola. Nu först voro vi vid stadsmurarna; breda trappsteg, liksom på en amfiteater, ledde dit upp; framför oss sträckte sig en lång trång gata, belagd, liksom i Neapel, med breda lavaflisor, således lemningar efter ett långt tidigare utbrott, än det som för sjutton hundra år sedan ödelade Herculanum och Pompeji. Djupa hjulspår fårade stenen, och på husen lästes ännu innebyggarnes namn, inbuggna der under det de sjelfva lefde; på ett och annat ställe hängde ännu skyltar, af hvilka en tillkännagaf, att man der förfärdigade mosaikarbeten. Alla rummen voro små. Dagen föll in genom taket eller genom en öppning öfver dörren; en fyrkantig portik omgaf gårdsrummet, som vanligen endast kunde rymma en enda liten blomstersäng eller bassinen, hvarifrån källvattnet sprang upp; för öfrigt voro gård och golf smyckade med sköna mogaikstycken, som uti konstiga former, cirklar och qvadrater skuro hvarandra. Väggarna voro målade med starka hvita, blå och röda färger; danserskor, genier, och lätta sväfvande gestalter syntes rundt omkring på den glödande bottnen. Alla voro de oändligt intagande till kolorit och teckning, och hade cen friskhet, som hade de varit målade i går. Federigo och Maretti voro inbegripta i ett djupt samtal om den sällsamma sammansättningen af färgerna, som bibehållit sig så otroligt väl, ja, innan jag visste ordet utaf, hade de kommit midt uti Bavardis tio folioband). Begge gjorde de som många andra: glömde den poötiska verkligheten, som låg framför dem, och sysselsatte sig ifrigt med kritiken och afhandlingarna derom; Pompeji blef glömdt för de lärda granskningarna. Jag var icke lika invigd i dessa mysterier; verkligheten omkring mig var en poötisk verld, der min själ kände sig hemmastadd. Århundraden smälte här tillsamman i år, och uppenbarade sig i ögonblick, hvarje sorg blundade, och mitt sinne kände sig åter lugnt och lifvadt, Vi stodo framför Sallustii hus. aSallustius! sade Maretti och lyftade på hatten: acorpus sine animo! Själen är borta, men man hälsar dock vördnadsfullt på den döda lekamen! En stor tafla med Diana och Acteon intog våggen framför oss. Arbetarne utstötte ett fröjdeskri och Ilyftade fram i dagen ett präktigt marmorbord, hvitt som stenen i Cararra och uppburet aftvänne berrliga sphinxer, hvilka utgjorde dess fötter; men hvad som ännu mera intog mig voro de gula knotor jag såg och ett aftryck utiaskan af ett avin