Aftonbladet – 20 februari 1839, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. ETT BESÖK I NERCULANUM OCH POMPEJI. (Yr den i Nytt Läsebiblietcheke nyligen utkomma elmprovisalörene af Andersson.) Nästa mergon kom Federigo för att hemta mig. Maretti steg äfven i vagnen; friska fläktar spelade ifrån sjön och vi rullade utaf, omkring bugten, från Neapel sill Merculanum. aSe hur röker hvirflar från Vesuvius! sade Federigo och pekade på berget. Det blir herrligti afton!a aDet hkvirdede annorlunda,c svarade Mareiti, edet gick likt skyermas skugga öfver hela nejden, anno 78 post Christum, då de städer, vi nu ämna besö ka, försvunno under Javan och askan!a Städerna Sant Giovanni, Porlici och Recina, som gränsa så nära intill hvarandra, att de kunna betraktss som en enda stad, vidtaga genast vid slutet af förstaden till Neapel. Vi voro vid målet förr än jag förmodat, och gjorde halt framför ett hus i Recina. Här ligger Herculanum doldt under gatan och kela den öfriga staden. Lava och aska betöekte inom pDågra timmar hela staden, man glömde dess tillvaro, och staden Recina uppreste sig der ofvanpi. Vi inträdde i det närmaste huset; på gården var en stor, öppen brunn med en spiraltrappa, som slingrade sig ned derigenom. eSer ni, siguore,e sade Marctti, adet var posi Christum 4720, som prinsen af Elböeuf lät gräfva denna brunn. Så snart man hade kommit några fot ned, träffade man på statyer, men sedan blef gräfningen förbjuden, och, mirabite dictu, på trettio år rörde sig icke en hand, förr än Carlaf Spa nien kom hit och lät gräfva brunnen djupare, och då stötte man på en stor stentrappa, som vi här kunna set Dagen sken ned på en liten del deraf; det var bänkarna utv den stora theatern i Herculanum. Vår ledssgare upptände ett ljus åt hvar och en af oss, och vi stego ned i djupet af brunnen, och stode nu på samma bänkar, der åskådarne, för sjuttonhundra år sedan, hade, likt en enda jättekropp, skrattat, njutit och jubiat åt skådespelets företeelser! En liten låg dörr tätt bredvid ledde in uti en stor rymlig gårg; vi stego ned uti orchestern och sågo der de serskilda platser, hyarpå musikanterna setet, klädlogerna och sielfva scenen. Storheten af det hela intog mig. Ehuru vi endast delvis kunde betrakta det, föreföll det mig likväl långt större än Sant Carlo. Tomt, mörkt och ödsligt låg ellt rundt omkring; — en verld larmade uppöfver ess. Om vi tänka oss, att et försvunnet slägte kan såsom andar taga del uti vårt görande och kåtande, tyckte jag mig bafva trädt utom mir tids ålder och likt ett spöke vandra i den aflägsna forntiden. Jag riktigt längtade efter dagsljuset, Och gnart andades vi åter dess varma luft. Vi togo af åt höger inpå Recina-gatan, och en utgräfd plats låg framför oss, men af ett obetydligt omföeg. Detta var allt af Herculanum, som solstrålarna kommo åt att belysa; vi sågo en enda gata och hus med små trånga rum, och rödoch blåmålade väggar, alltsammans ganska obetydligt emot hvad som väntade oss i Pompeji. Recina låg bakom oss, och vi funno oss omgifna af en slätt, som tycktes utgöra ett becksvart,