Aftonbladet – 14 februari 1839, sida 2

, 9 SUP ANSUVTUU DU MSan OCH uUpplorae da all vara ständig sekreterare, ett ombyte, som skulIle kunna åberopas till bevis på hans habilitet Joch kallelse för industrien, derest det finge förutsättas, att han någonsin haft sitt cegna intressex till syfte. På samma gång med föreningen föddes äfven dess stadgar, med sina kapitel och I paragrafer, sin patriotism och sin drätsel. Till patriotismen räknas, att föreningen öppnar sin famn för ledamöter äfven från landsorterne, men ger rösträttighet endast åt dem, som deltaga i föreningens sammankomster; att dess angelägenheter äro öfverlemnade åt en direktion, naturligtvis vald af de närvarande, samt att föreningens ledamöter icke vilja åsyfta hvar och en allenast sitt yrkes, utan fastmer inom en vidsträcktare synkrets omfatta d2n Svenska industriens samfällda intressens. Vi hoppas, att ingen tar detta sedmare för ord eller toma fraser, utan för averkliga handlingar. Det är nemligen verba formalia i 3 S:n af stadgarne, hvilka naturligtvis böra betraktas såsom chandlingar,. Till drätseln hör, att föreningen har sina inkomster, hvartill bestämdes: 1) inskrifningspengar, 35 Rdr bko för ledamöter i hufvudstaden, 2 Rdr för dem i landsorten, och 4 Rdr af resande; 2) årsafgift 6 Rdr 32 af ledamöter i hufvudstaden och 3 Rdr af ledamöter i landsorten, hvarförutan föreningen ej alsagt sig andra möjliga intrader, för ex. inkomsten af biljetter till expositioner, af kataloger deröfver o. s. v. Slutligen lofvade föreningen att äfven utgifva en tidskrift. — Om detta löfte är att hänföra till de patriotiska eller kassaåtgärderna, kunna vi ej afgöra. Till en början ägde industriföreningen ett ganska borgerligt utseende; den aktade och verlsamme Klädesfabrikören Öberg var dess ordförande, och titlar och stjernor voro ganska sällsynta på dess katalog. Men det är en lycklig erfarenhet för sällskaper och föreningar i vårt land, att blott man har båset färdigt, straxt ser man ett högdjur stiga derin, och inom kort hade industriföreningen utbytt sin borgerliga ordförande mot föredraganden för kyrkoärender, Herr von Hartmansdorff, hvars egen ryktbarhet, Jsnart sagdt, utträngt stiltarens, Hr Svederuss, med hvilken han dock, i industrielt hänseende, måhända icke äger någon jemförlighet, om man ej såsom sådan vill betrakta den af några anmärkta habiliteten, att från en temligen isolerad oppositionsbänk i riddarhuset stiga upp i konseljen, liksom Hr Svederus, från sitt ständiga sekreteriat i industriföreningen, steg upp till ombudsman. Om någon vid denna förmälning förutsåg att industriföreningen, som ännu ej ägde mer än sina stadgar och sina förboppningar, snart skulle förvandlas till ett experimentalfält för gothomanien eller återgången til: den mörka medeltidens tvångssystem, så kan han njuta .af det nöjet, att hafva sett sin spådom fullbordad. Hury föreningen eljest blifvit motarbetad af något enskildt intresse utom föreningen, hafva vi ingenstädes kunnat uppläcka, och spegelförfattaren är tyvärr ej heller försedd med några ehandlingar rörande denna punkt. Tvertom synes, med undantag af det oblida öde, som satte en skråväsendets och probibitionernas kätape på föreningens presidentstol, allt annat hafva konkurrerat för att sätta föreningen i stånd att, om sådant legat i dess plan, verka något godt för Svenska slöjderna. Till en början behagade H. K. H Kronprinsen låta förklara sig för föreningens beskyddare, en i sig sjelf kanske obetydlig omständighet, men som dock åtföljdes af reela fördelar. Bland dessa räkna vi, att H. K. H. upplät hufvudstadens hästa Ickal för föreningens första slöjdexposition, skänkte fritt husrum åt dess sammankomster och sednare expositioner, och har sedermera, årligen om vi icke bedraga oss, understödt föreningen med böcker, jurnaler, betydliga inköp, och sådane tjenster, dem han genom sina relationer, bättre än någon annan, kunnat prestera. Kanhända må man dit äfven hänföra det understöd, föreningen erhållit af staten genom portofrihet för dess skriftvexling, en förmån, som eljest icke lemnas privata. Allmänheten har icke heller dragit sig undan för ett företag, af hvilken den förmodligen väntat något allmänt gagn: hufvudstadens innevånare hafva erlagt en vacker tribut vid föreningens expositioner, och intresset af dessa har till en hufvudsaklig del blifvit väekt och underhållet AVR