Aftonbladet – 14 februari 1839, sida 2

början, på det den, som stannade för anbudet, måtte äga tid att anskaffa nödiga vagnar m. m. På detta sätt går det till i Hamburg och London, hvarest orenligheten icke bäres kring gatorna, utan tidigt på morgonstunden hemtas med vagnar öfverallt från de enskilda husen, hvartill afhemtarne antingen gifva sig tillkänna med en klocka eller medelst ropande. I Hamburg förfar man vanligen så, att denna afhemtning sker hvarje eller hvarannan morgon, utan annat besvär, än att tjenstfolket tidigt på morgonen i porten utsätter sina sopor och walercloseten, som rengöras af afhemtarna, allt innan folket hunnit komma i rörelse, hvarigenom det ock är möjligt att bibehålla en snygghet, hvarom man här i Stockholm knappast äger något begrepp, emedan den är nästan: oförenlig med de för luktorganerna så ohyggligt vidriga träkärlen, hvilka likväl, med närvarande anstalter, omöjligen kunna umbäras. I det stället är det här, om vi icke bedraga oss, till och med plikt på, om någon sjelf föranstaltar om renhållningen i sitt hus, utan att anlita den nuvarande allmänna entreprenadinrättningen. Det återstår ännu ganska mycket att säga i detta ämne; men för att bespara våra läsare obehaget att beLöfva sysselsätta sig dermed för länge på en gång, afbryta vi det för i dag. —L Krukan går så länge till vatten tills hon går sönder, säger ordspråket. Den i många år för handel med tjufgods misstänkte guldsmeden Jonas Lindbergh har i dag blifvit arresterad af polisen. Närmaste anledningen härtill var, att bland det guld och silfver, som träffades vid visitationen i hans butik, fanns äfven en i bitar sönderskuren tjock silfvertallrick med ett något skrapadt, men likväl ännu synligt märke efter någon kunglig eller furstlig krona. Vid efterhörande å Kongl. Slottet erhölls ock den upplysningen, att en silfvertallrick, försedd med den stämpel, som finnes å allt det Kongl. silfret, för ett par månader sedan bortkommit, hvilket då äfven anmälts i Polisen, och det syntes häraf tydligen, att Lindberghs afsigt varit, att fördölja handeln af denna pjes. Imed-lertid var han allt ifrån början ganska näsvis. Häraf föranleddes Polismästaren förklara, att om Lindbergh i dag icke hade kommit upp godvilligt, så hade han blifvit hemtad med vakt. Derpå svarade Lindbergh, stammande: Ja-ja, det var ju-just det, jag ville u-undvika, fö-för ja sk-ka säga, att ja-ja har he-hela det bä-bättre bo-bo-borgerskapet på mi-min sida och pa-pa-pa-pa-packet med, och det hade lälätt k-k-kunnat bli så-så-sådana äfventyr, som i så-så-sOmras.n Oaktadt det dröjdes så länge, som möjligt, med Lindberghs afförande till Kastenhofs-häktet, der han nu förvaras, så var detta likväl en stor högtid, ett verkligt förstoradt natur-skådespel för dem, som mötte tåget på Norrbro. — Den förgyllda Kulan lär nu blifva flyttad ofvanför porten till Kastenhof.