Aftonbladet – 14 februari 1839, sida 1

j saknas, men äfven, att Yi kunna utföra dem, utan ett behöfva åter påbjuda Landsoch Kiöbstacsskatten, hvars uteslutande ur stats-budgetten ifrån den 4 Juli 1836 rikets lyckliga ställning tillåtit. Våra förhållanden till de utländska makterne fortfara att bära stämpeln af det goda förstånd, som, sedan föreningen, tillåtit oss att utvidga Vår handel och sjöfart. I Uppriktighet mot alla stater, trofast vänskap med Våra grannar, ett redligt uppsåt att uppfylla ingångna förbindelser, den innerligaste önskan att se folkens krig slutade, — dessa äro tänkesätt, som Vi alla böra nära. Vår ärelystnad kan och bör icke öfyverskrida dessa af rättvisa och redlighet förceskrifna gränser. Då Jag nu, i öfverensstämmelse med grundlagens 74 S-, förklarar Norges 9:e iagtima Storthing öppnadt, uppmanar Jag Eder, gode Herrar och Norrske män, att djupt fästa i Edra sinnen vigten af det kall, Edra medborgare Eder anförtrott, hvarefter Vi skola förena Våra insigter och Vår erfarenhet till beredande af fäderneslandets väl. Min ära är på det närmaste förenad med rikets väl. Ja, af detta beror Eder så väl som Min lycka. Jag anropar den Allsmäktige, att han (täcktes leda Edra förhandlingar, och förnya för Eder, gode Herrar och Norske män, försäkran om Min Konzcliga nåd och bevågenhet. Derefter uppläste StatsRådet Krogh en tämmelig vidlyftig berättelse om rikets tillstånd. Sedan presidenten emottagit dessa dokumenter, hvarom beslöts att de skulle bifogas protokollet, ropade denne, efter några ord till inledning om nationens glädje att se H. M. ibland sig, och det i ålderdomen med mannaårens krafta ett: acLefve Konungen, Fäderneslandet och Brödrariket! hvari samtlige representanterne instämde. Konungen med sin svit lemnade nu Storthingssalen. En stund derefter begaf sig Storthinget en corps till Konungen, hvarvid Presidenten höll följande af Storthinget förut debatterade, tal:q Nådigste Konung! Våra hjertans åtrå, ej mindre än vårt kall sisom nationens represantanter, församlar oss kring Eders Maj:ts Höga Person, för att frambära Norska folkets innerliga välkomsthelsning och försäkran om dess oföränderliga kärlek och oryggliga trohet mot HEders Maj:t och dess Kongl. ätt. Med återseendets glada känslor, förena sig våra varmaste tackoffer till folkens och konungarnes Fader, som i farans stund höll Sin kraftigt skyddande hand öfver Eders Maj:ts lif och helsa, lika vigtiga och dyrbara för Norska folket, som för Brödrariket. Eifva år äro förflutna, sedan Storthinget hade den lyckan att muntligen till Eders Maj:t frambära en dylik helsning, en dylik försäkran; men återseendets glädje är ren och ostörd. Fäderneslandet har, under denna mellantid, gjort stora och vigtiga framsteg: och folket erkänner, näst Försynens styrelse, Eders Maj:t såsom det vigtigaste upphofvet till den lycka, hvaraf detsamma nu är i besittning. Eders Maj:ts närvaro ibland oss — ehuru alltid en källa till glädje för Norska folket, och alltid erkänd med den uppriktigaste tacksamhet, — uppmanar, om möjligt, i ännu högre grad än vanligt, till dessa känslor i närvarande tidpunkt, då Eders Maj:t gifvit det kraftigaste bevis på den oaflåtliga omsorg Eders Maj:t hyser för Norrizes åligganden. Storthinget är förvissadt, att Eders Maj:ts vistande ibland oss skall skänka Eders Maj:t den belöning, hvarpå dess ädla hjerta sätter det högsta värde: full öfvertygelse att Eders Maj:t regerar öfver ett trofast, ett hederligt folk. Måtte Eders Maj:ts härvaro ibland oss också, såsom vi hoppas, bidraga att utrota den, enligt vår öfvertygelse, alldeles felaktiga förmening, hvilken stundom höres från Brödrariket, att ibland oss finnes någon lemning af en numera aflägsen tids icke-broderliga sinnelag; vi skulle då uppriktigt glädja oss öfver en för sanningen vunnen triumf, hvilken för Eders Maj:t, såsom föreningens höge Stiftare, märkligt måste föröka värdet af dess stora verk. Under de gladaste förboppningar börja vi såsedes de vigtiga och ansvarsfulla arbeten, medborgares förtroende oss anförtrott, i det vi nedkalla Himlens välsignelser öfves Eders Maj: och dess Kongl. ätt, samt för oss sjelfva, kraft och förmåga att utföra vårt vigtiga värf på ett sätt, som i lika grad kan tillfredsställa ett älskadt fosterlands och en älskad och ädel Konungs billiga kraf. Hans Maj:t täcktes svara i följande ordalag: Mine Herrar! -— oo 4