Aftonbladet – 11 februari 1839, sida 2

ve HN AvMigy PO OO PU LUP WE Vbg OLE flotture, eller på något annat sätt, att de må riktigt gå ned uti publikens matsmältningsorganer. Ått hennes långa erfarenhet i konsten imedlertid icke helt och hållet kunnat förekom ma, det en eller annan af såserna blifvit vidbränd, dertill lärer väl det myckna och på en gång öfverhopande stöket vara skulden. Sålunda finner man, för att återgå till hennes egna reflexioner i sista Thorsdagsnumret, en välbetänkt och försigtig reservation, innehållande, att man ej bör sammanblanda hvad copinionsyttrinÄgarne innehålla af tillgifvenhetsbetygelser för Konungen oeh af klander mot den fria presesens åtgärder, med meningarne om den så ckallade styrelsen, och om serskilda styrelseåtcgärder, eller om hvad man kallar styrelsens ystem;, och detta är precist hvad vi och andra för det lagbundna samhällsskicket stridande publicister i alla tider yrkat. Men uti ett föregående nummer, för Lördagen den 2 dennes, låter det helt annorlunde. Der resonneras det öfver orsakerna till den förmenta reaktionen ungefär på följande sätt: att så länge tidningarne i sin kritik öfver regeringsåtgärderna riktade sitt klander emot rådgifvarne, aså tyckte allmäncheten det vara oskadligt, ja till och med nyttigt och: nöjsamt, och hade måhända, tillägger Minerva, aderuti icke så orätt, emedan rådgifvarne, enär grundlagarne tillåta att granska och äfven klandra regeringsbeslut, äro närmast till att uppbära klandret å sjelfva konungamaktens vägnar, hvilken icke får klandras,; men så snart den periodiska pressen ombytte operationssätt, gaf sin opposition en annan riktning och började ställa sitt klander, icke mot råd gifvarepersonalen, utan mer eller mindre öppet mot konungen personligen,, så förmenar hon, att allmänheten förlorat tålamodet, emedan o0oberoenade af hvad man månde tänka om, vare edet s. k. rogeringssystemet, eller om en mängd enstaka regeringsåtgärder, vill Svenska folket i allmänhet se sin konung hållas uti vyrdning För det första kunde det väl föna mödan af en serskild undersökning, hvad mån det är sannl, alt tidningspressen ställt sitt klander mot konungen personligen; men det skulle för ögonblicket afleda oss från hvad vi nu hafva att säga. Detta innefattas egentligen i en fråga till Svenska Minerva tillbaka, hvilkens hufvudfelet är, ifall klandren emot regeringsbeslut på den sednare tiden skulle synts mera än förr riktade emot konungen personligen? Hvem är det väl, som för nära 40 år sedan i Den Objudna Gästen började och sedermera uti Svenska Minerva ideligen fortsatt den läran, att anmärkningar å regeringsåtgärder, om än uttryckligen ställda emot rådgifvarne, i sjelfva verket innefattade ett klander wmot konungen, denföre att han har beslutanderätten: en lära, hvars sednaste uppenbarelse i köttet ligger i det bekanta åtalet mot Assessor Crusenstolpe för hans yttrande mot konrseljen om det bekanta asabbatsbrottet)? Kanhända torde Minerva erinra sig, att det just varit vi, som envist och utan återvändo bestridt denna lära, att vi i tid varnat för de oundvikliga följderna deraf och yrkat att samhällets lugn ilängden icke kan bestå, om icke yttranderätten får tillgodonjuta den konstitutionella fiktion, som uppdrager skill naden emellan konungens person och regeringen. Afven i frågan om det sista årets händelser och derunder passerade regeringsåtgärder — efter Minerva specielt fästat sig vid denna tidpunkt — kan det vädjas till hvar och en som läst tidningarna, huruvida det icke varit vi, som sökt att afvända missnöjet derföre från konungen på rådgifvarne, dels genom att rikta uppmärksamheten på sjelfva systemet och benämna detsamma efter de mest ledande rådgifvarne, Hrr Rosenblad, Brahe, Nerman och Hartmansdorff, dels genom ett mångfaldiga gånger förnyadt yrkande, att man måtte få reda på, hvilken den ansvarige embetsmannen var, som deltagit i de många märkvärdiga militärorderna i somras, emedan de nödvändigt måste hafva gått genom någon sådan. Vi finna isanning icke hvad man kan göra mera, såvida meningen icke är, att man bör aldeles tiga; ty så vida det icke kan påstås, att alla regeringsåtgärder utan undantag varit sådana, stt intet missnöje deraf kunnat uppstå, så är det äfven. klart, att detta missnöje nödvändigt skall vända sig emot den eller dem, som antagas vara up pa hofsmän till besluten. Om då hela den mini steriella pressen och dessutom Konungens I:åda SS IF Lo AP 1 -. mn (PP