Aftonbladet – 7 februari 1839, sida 3

) j är i afseende på nödvärnen mot en oblidare årstids närgångenhet. Hur ofta har han icke en gråkall Decembereller Januari-dag slitit ondt för sin envisa inbillning att tro sig vara 1i ett klimat, sådant som Kaschmirs, der en evig ljummande sommarvind smeker den från år till år utan afbrott blommande törnrosbusken Joch ännu ingen nattfrost ådragit en purpurvirIgad fjäril skälfsot och förkylning, der man ostraffadt kan gå i nankinströja tolf månader å rad, och ett luftigt sidentält är allt det tak öfver hufvudet, menniskan behöfver! Och likväl är, det än i denna stund endast ett tuppfjät, om han hunnit längre i uppfinning än att medelst en vidöppen och rakt i vädret gapande spis elda för kråkorna, och att i högsta nödfall kasta utomkring sig öfver axlarna ett fladdrande skynke, föga ändamålsenligare än det, hvarmed marmorgudar pläga kokettera. En ordentlig kakelugn, — man kan näppeligen för sådana räkna de miniatyrer af något mer än ett hattfodrals storlek, som, på sina tre små jernfötter uppställda midt i rummet och medelst ett jernrör förenade med skorstenspipan, här utgöra höjden af komfort, — en ordentlig svensk kakelugn skulle säkerligen i Paris bli föremål för mer än en feuilleton, kanske till och med för ganska intressanta vettenskapliga etyder och memoirer, och en verklig nordisk skinnpels, i någon skräddarbutik i Palais Royal utsatt vid sidan af dessa skämtsamma med sobelkragar utstyrda mantlar af asefirkläde, skulle utan tvifvel, som det i annonsernes stereo typstil heter, aattirer la foule,x locka mängden till sig, såsom ett annat underverk, från morgon till qväll. Nog af, fransosen kan omöjligen få i sitt hufvud, eller är det något slags nationallåfänga som förbjuder honom att erkänna det, att den stränga vinterguden, så pass det nu är, ändå verkligen sträcker sin spira äfven öfver hans kära Paris, i detta afseende på långt när icke den herrligaste och. skönaste stad i verlden; han tyckes vilja raljera bort det, och beskärmar sig med mycken kontenars öfver det arma norden, det stackars Sverige, der, csom man vet,w det hela året om åkes på släda öfver de tillfrusna floderna, och man icke vet sitt armaste råd för — isbjörnar. Härunder fryser han likväl sjelf, den hedersmannen, och hackar tänderna, så att det just gör en ondt i själen att se derpå. Också äro, så. som sagdt är, alla dessa gästvänliga krypin, der ett slöseri med bränsle skall ersätta apparatens: bristfällighet, redan tidigt på förmiddagen belägrade af otaliga konkurrenter, alla lika i behof att få kylslå sig litet; lycklig den som inträffar i nog god tid att ännu få sig en stol i den vanliga tätt slutna kretsen närmast eldstaden! Med benen styft utsträckta så långt in mot brasan som möjligt, samt med en tid: ning eller en kopp wcaf au laita i handen, njuter han sitt lif på det aldra behagligaste, och hvem kan förtycka honom, att han, om inga nödvändiga embetsgöromål eller affärer tvinga honom derifrån, förblifver, hvad som ofta händer, sittande på sin afundsvärda plats ända till qvällen! Mycket, mycket bättre än att slita en hund derute i den genomträngande blåsten och det snöblandade regnet, eller att hemma i kölden ådraga sig reumatism och allehanda krämpor! Men om händelsevis vid middagstiden solen skiner upp och det tecknar sig till blidväder, är det honom omöjligt att längre sitta stilla. Scenen förändras i ett ögonblick. Som flugorna om våren, krypa nu de niohundratusen menniskorna fram i en hast, man vet icke från hvad allt för vinklar och vrår. Bulevarderna, kajerna, de större gatorna, de offentliga prome nadplatserna öfvergjutas med en den mest mångfärgade och rörliga massa folk afalla åldrar, kostymer, tungomål. En smutsig Beduin knuffar den styfbalsade engelska lorden mot armbigen i trängseln under den soliga Rivoligatans arcader; en nygreks rödkullade mössa och en tysk students bredskyggade hvita hatt lyftes för en ömsesidig helsning; en skön polska och en ful negrinna stiga efter hvarandar ur en omnibus; en liten trasig savojard förföljer ett par skotteka småherrligheter, för att betrakta deras granna, rutiga rockar och — hvilket syndigt mode tör de arma bytingarnal — alldeles nakna smalbens (Forts.) — eaten — Besynnerlig tidningsvandring. Ingen rea