Aftonbladet – 7 februari 1839, sida 3

I dr LISLISK, oIMUltceratl, KOMIMNCISICIH, MUISLOTISR OCh pittoresk beskrifning öfver denna cmärkoch besynnerligaa stad, snarare för sig ett litet riIke af tegelsten, detta Europas aPalais Royal,a en byggnad, så förgyld, så spegelskimrande, så ornerad och utmålad, vid dagsljus visserligen här och der i vrårna temligen skröplig, men om qvällen i gaslågornas feiska glans så bländande och förförisk, en originell skapelse, der århundraden arbetat på att ingenting skulle sakI nas, storhet och elände, njutning och last, snille och flärd, konst och lyx; der lifvet lefver dubbelt friskare och lättare, och der minuterna äro dagar; der norr och söder, öster och ; I vester, träffa tillsamman att våga en årspenning -! på en aftonstund och för en arfvedel köpa en 1 veckas rus, eller att med mer eller mindre söndriga not draga varp efter den slippriga lyckan; dit alla önska, hvarom alla tala, och hvarom alla veta, åtminstone att der göres revolutioner och modejurnaler, och att man derifrån får ideer, språkmästare och alldeles ypperliga pomador. Men alt beskrifva Paris, det är att göra en bok, det är att göra två, och som Vitalis säger, då finge jag sitta i evighet, och I dertill hafver jag ej tid i qväll. Jag villalltså endast kasta en flygtig blick öfver det hela loch derefter söka uti några få drag sätta på papperet en croquis af denna evigt rörliga och grimaserande fysionomi, sådan den för ögoni L blicket framter sig. Och jag börjar med ett grunddrag, ett af de mera bestående och oföränderliga, som kunna anses för principlinierna i denna figur, med de Iså kallade aerieurs, det är uttyddt: skrikhalsarna. Ett eget slägte, som visserligen är utI bredt annorstädes än endast i Frankrike, men likväl först här framstår i all sin kostbara originalitet! En sorts handelsmän och industriidkare af den peripatetiska eller promenerande skolan, de der föra verkstad, butik och magasin med sig hvart de gå, och skilja sig från sina herrar medbröder apå fast fotu derigenom, att de helt enkelt begagna en af den allgoda naturen förlänad mer eller mindre klart ljudande stämma till att sjelfva utropa hvad de andra bestå sig omvägen af halfalns långa guldhokstäfver och lika långa tidningspuffar, för att få hvad man kallarki ropet. Kl. är omkring nio, och redan vwäckes Paris efterhand ur sin sena slummer efter njutningarnes, passionernas eller mödornas nattvak utaf dessa hvarandra disharmoniskt öfverröstande hanegäll; det är glasmästaren, som med sin låda på ryggen averterar sin närvaro för det fall, att något arabulistiskta öfverdåd mot oskyldiga rutor egt rum under den förlidna natten; det är fruktmånglaren, som med sin dragkärra framför sig ljudligen prisar sina valnötter och bergamotter; det är handelsmannen för gamla kläder, med några utslitna persedlar hängande till åskådande öfver axeln, och ett par buckliga hattar i den framräckta handen; det är uppköparen af sönderslaget glas; det är råttgiftssäljaren med sina tvenne långa, gråa döda magasinsråttor fästade till skylt på en hög stång; det är himlen vete hvad allt för? olika arter af dessa anspråkslösa rännstens-mer-kurier i blouse och träskor. Och Paris gnuggar sig tre resor i ögonen och träder benen långsamt utom sängen; ty, ni bör veta, hur lätt på foten en fransos annars må vara, är han ingenting mindre än detta i fråga om att göra sig lös från den så högt älskade morgonsömnen. Ändtligen är då likväl vår goda Parisare på benen! han dricker ett glas vatten, gör sin toilett, lägger framförallt samvetsgrant upp sitt hår efter konstens reglor, för hvad ändamål han väl gerna eger åtminstone en tjugondedels spegel, företager den lika nödvändiga o-l. perationen att stryka och släta sin hatt, icke förglömmandes, i fall den är något gammal och ruggig, en förutgående påstänkning af litet vatten, till hvilket ändamål han icke gerna saknar åtminstone en fjerdedels borste eller en om än aldrig så utnött silkesnäsduk, drager så på fingrarne detta stundom icke alldeles öfverflödiga ytterplagg, som kallas handskar, och hvaraf han väl noga ser sig före att alltid åtminstone ega en någorlunda ren i sender, börjar derunder smågnola Le postillon de Mam Ablou ete.w ur Adams bekanta operett Le postillon de Longjumau, samt begifver sig ut i ärender och till I sina göromål, eller också rätt och slätt för att Islå dank, eller för att på någon caf, någon estaminet, något cabinet de lecture värma upp