Aftonbladet – 7 februari 1839, sida 2

nn LT nt nn som denna press använder, icke till försvar, men till ursäkt för det stationära och oordnade skick, hvari en så stor del af våra samhällsinrättningar blifvit lemnad af styrelsen, och ännu nära 30 år efter 4309 ärs statshvälfning befinnes. Det ligger någonting exempellöst naift uti den förevändningen, att skulden till allt detta hufvudsakligen skall ligga hos oppositionen, för det den icke försett styrelsen med sådana idter och förslag, att den sednare kunnat deraf betjena sig för de nödiga reformernas verkställande; och om någonting kan kallas en nödfallsundflykt, så är det väl detta. Med begreppet om en styrelse, och serdeles en styrelse med så ofantlig öfvervigt, som vår, uti lagstiftningsprerogativet, har hittills alltid följt en smula pretention, att den eller de, som åtagit sig att styra och råda öfver landet, också borde sjelf ve kunna någorlunda inse landets behof och sjelfva grundsatserna för lagstiftningen , utan att, så länge de bibehålla denna makt, behöfva anlita sina motståndare om biträde med positiva förslager, eller kunna anföra uteblifvandet deraf såsom ett skäl, hvarföre de ingenting I kunde uträtta. Det är troligen först här i Sverge och af sådana skriftställare, som den med så mycken triumf utbasunade författaren till upplösnings-brochyren m. tl., man hör den satsen offentligen drifvas, att oppositionen skall vara skyldig gå ministeren tillhanda, både med grunderna och detaljerna af ett system, men samma styrelse-personal ändå fortfara vid mak ten, äfven om det blifvit utrönt, att den icke på egen hand varit i stånd att göra sig reda för, hvari bristerna bestå och hvarest hjelpen Ibör sökas. Huru en sådan personal bättre skall komma ut med att verkställa hvad andra uttänkt, är en fråga, som upplösnings-författaren och dess trumpetare ännu icke tilltrott sig besvara, ovch hvilken icke är så lätt, då man vet huru ofta en ide eller plan kan förfelas genom missförstånd, för att icke säga oförstånd i utförandet; och denna uppgift bör således. blifva föremål för ett serskildt intressant kapitel, hvars resultat allmänheten med begärlighet skulle emotse. Nyssnämnda omständighet i den stora tvistefrågan blir likväl ännu märkvärdigare, när det tillika visar sig, alt styrelsepressen, så snart man går från ord till sak, får aldeles orätt i sitt föregifvande och att all den lilla rörelse, som under den ifrågavarande tiden skett framåt, 1 sjelfva verkat ytterst kommit från den del al antingen representanterna eller pressen, som vanligen räknats till oppositionen. Vi hafve redan i en föregående artikel, under rubriken: Nya bekymmer i lägret, (se N:o 27 för den 4 Februari) ådagalagt detta förhållande i frågan om uppfostringsväsendet, och hvad derutinnan blifvit åtgjordt; och tiden torde utvisa, hvilkendera, styrelseeller oppositionspressen, som kommer att göra mera för opinionens beredan-) de till de ganska stora reformer, som ännu återstå, innan denna vigtiga angelägenhet blir ordnad efter tidens behof och fordringar. Det torde imedlertid icke vara utan intresse, att likaledes fortsätta undersökningen i några andra riktningar, — och vi vände oss då först till: näringsförfattningarna: Icke blott derföre, att detta är ett ämne, hvaröfver Styrelsen, med det envälde den äger uti den ekonomiska lagstiftningen, äger att allena besluta, men Ständerna deremot endast kunna yttra underdåniga önskningar, och att Regeringen, genom 4842 års kungörelse eller resolution i anledning af riksståndens olika tydning af Borgareståndets koncession år 4840 om rättigheten att obehindradt drifva all borgerlig näring emot deremot svarande borgerlig tunga, tydligen åtog sig initiativet och ansvaret att ordna denna angelägenhet till det allmännas båtnad; utan äfven af det serskilda skälet, att Regeringen i detta fack tyckes instämma med oppositionen och således, om den i öfrigt hade förmåga att ordna och formulera ett system i den redan antagna riktningen, kunde på förhand påräkna bistånd i sjelfva hufvudsaken, af majoriteten bland folket och i synnerhet bland oppositionen. Just dessa omständigheter, att inga hinder behöfde möta reformerna härutinnan , äfvensom den, att intet maktens eget intresse kunde lig ga deremot, måste vaturligtvis återföra mera på styrelsen sjelf både hvad som blifvit gjordt och underlåtet i detta ämne och lemna ett prof på de statsmannaförmågor, som hållit statsrodret under ET