Aftonbladet – 6 februari 1839, sida 3

d s tä så i e man säger, att hon är rikt begåfvad. Det är vis serligen en utnött fras, och mycket missbrukad, at hon lemnar föga eller intet öfrigt att önska; me som allting här i verlden nötes, äfven vår vishet så använda vi den likväl, emedan vi veta ingen ting annat att använda. För att likväl icke lem na henne utan någon liten klick — emedan möj ligtvis någon då skulle tro, det vi ej förstå mer äl alla andra — så erinra vi, att vid den stora Pa I des deux i första akten, bör hon sträcka benet tr qvarts tum högre. Det får ej bli en hel tum, t då blir det alldeles rakt, och den krokiga linier är, såsom Hogardt lär oss, skönhets-linien. Fö: öfrigt hade hon idel glanspunkter, t. ex. när hor sitter vid källan, när hon går fram på teatern, när hon vänder sig om, när hon räcker handen åt sin älskare, och framför allt paljetterna på hennes kjortel. Erik Knutson Stormhatt var icke mindre ypperlig. Han böjde sig väl, det är sant, något för mycket åt höger, när han lade af sig mössan i första akten; men deremot var han i alla de lTöfriga öfver allt beröm. Sjödrottningen var en sann Nordisk drottning, lång och smal och vördnadsbjudande, och när hon steg upp på sina undersåtarfnnors knän och nacke, jagade vi ett bifallssorl genom salongen, hörbart, det är sant, endast för våra öron, men alla öron kunna ej vara hvarken så fina eller så långa, som kritikens måste vara. Deremot var Lotta en högst appetisant bond-fästmö, rund och trind som en sådan bör vara, och när den ärlige Peter Olofsson svängde omkring med henne, tycktes han säga: eSådan hustru vill jag ha, san, Som kan pyssla om mig bra, san. Den unge Jöran var likaledes mycket förträfflig, och vår publik, som är så frånvand från allt aktgifvande på bi-roler, såg likväl ganska uppmärksamt på, när han höll sig i det ena benet och hoppade omkring på det andra, utan att falla. Styckets mise en sene var beundransvärdt. De gamla dekorationerna syntes dofta af en frisk grönska, och vattnet i kaskaden tro vi hade kunnat begagnas att brygga punsch af. Det är oss ett nöje att nu, som alltid, göra rältvisa åt den förtjenstfulle kostym-ordinatören, hvilken vi aldrig förr blifvit varse eller omnämnt. Kostymerna äre rika, smakoch praktfulla. De svarta klädes-jackorna äro med sannt könstsinne ordnade att sticka af mot de gula byxorna, och de röda bandrosorna vid knäna göra en ypperlig effekt. Sjödrottningens kostym var ingen lätt sak att ordna; men denna svåra uppgift har man äfven med skicklighet löst, och sålunda på en gång förenat trohet med originalitet, det karakteristiska med det smakfulla. Drottningen bär nemligen, om vi rätt minnas, skor på fötterna, hvilka antyda, att sjöbotten är knagglig, en kjortel med paljetter, en skatt från alla skeppsbrutna, ett diadem på hufvudet, återspeglande fiskarnes glänsande fjäll och ett blått serafimerband öfver axeln, till tecken af hennes värdighet. I andra akten sitta visserligen några af bondfolket, medan de andra dansa; men ölet löser denna motsägelse, ty de hafva bägare deraf fulla framför sig, kredensa dermed flitigt omkring och tyckas säga: cÄr det ej ljufligt, att ta rus Uti den höga nord? De fem små flickorna, som dansa i tredje akten, voro högst elegant klädda i hvita bomullsskjortor, med röda skärp. Med tillhjelp af våra ypperliga glasögon trodde vi oss finna, att skjortorna voro af kallikå, hvilket är en betydlig utgift, när man kommer ihåg teaterns icke serdeles blomstrande affärer. När vi här nämnt glasögon, reservera vi oss mot hvarje misstanka, att det möjligen skulle kunnat vara binokler. Sådana äro oss en styggelse, likasom hårbenorna och glact-handskarne. En höglärd Jorsala-farare brukar inga dylika; de anstå bipedernas slägte, och till det höra vi ej, ty våra kritiker gå vanligen på fyra fötter, hvarje gång de icke halta på en. Slutligen buga vi oss för lamptändaren. Jem väl han hade här sin andel af den allmänna förträffligheten. Upplysningen var verkligen magisk — yi kunde i sjelfya salongen se hvad klockan var — och oljo-oset var jemt så starkt som höfdes, för att sprida en aromatisk blandning i atmosferen. Musiken är visserligen en bisak, men till och med den var här ypperlig. Vi tyckte, att pukslazaren dundrade på med serdeles energi, med verkig artitsisk takt. Härvid anmärka vi, att den utmärkte konstdomaren Jules Janin säger i sin klasiska Histoire des baquettes des timballier, att till oukskinn är kalfvens det lämpligaste, såsom det nest sonora, emedan kalfven är dune nature danante. De fyra små by-spelmännen i sina rödranliga byxor och hvita västar utgjorda en sannskyllig konstnärsstam. De ströko sin violin och blåte sin hoboja, så att det skrällde i öronen, och lär de spelade upp aSå väfva de vallmar, Så slå de tillsammans,, m. m., yckte vi oss känna de sträfva håren i den högordiska väfnaden, samt med dess pittoreska gråpräckliga färg. Så stor var i denna pjes illuionen. För det drickande bondfolket syntes ölet räcka ill i bägarne, och vi förmoda, att detsamma skall li fallet vid ännu många representationer.