Aftonbladet – 6 februari 1839, sida 3

SskuUlatL Nca HOHDOm. — Hans doda Kropp Komm att undergå medico legal besigtning. Uddevalla Veckoblad.) THEATERN. Alfhild, eller den underbara Lyran; Pantom me-balelt i 5 akter. Uppsatt af Balle mästaren Selinder. Musiken arrangerad a Schwartz. (Revy af en verklig konstdomare.) Vi hafva förut omtalat, att denna balett skul le gifvas, vi hafva sedan omtalat, att den bli vit gifven, och sålunda i det fallet uppfyllt e publicists pligter. Vidare skulle vi väl redo göra för innehållet; men som programmet ä tryckt och försäljningen deraf möjligen skull kunna skadas genom vår redogörelse, så under låta vi den, ty vår oegennytta är oerhörd, nä vi sjelfva ingenting förlora dervid, särdeles nä vi kunna få ett tillfälle att omtala den, oc vårt ädelmod kan endast jemföras med vår sak kunskap. Det återstår således, att redogöra föj utförandet. Vi hafva tagit för princip att ic ke hasta dermed, att icke springa åstad genas efter första representationen, med ett omdöme som vi då ännu icke hafva färdigt. Vid den. na första representation äro sujetterna i en balett sällan hvad de sedermera blifva. Musk. lerna hafva då ännu icke fått sin behöriga upp. tuktelse; någon knakning kan möjligtvis af et så uppmärksamt öra som vårt, höras i någor gensträlvig sena, benens sträckning få ej sin rätta höjd, hälarna råka stundom slå mot hvarandra i en piruett, och vid en surrning rundt omkring få kjortlarne icke alltid sin fullkom. ligt klotformiga rundning. En stor kemist, som vi derom rådfrågat, har försäkrat oss, att det kommer af den ännu i besagde kjortlar qvarsittande stärkelsen — il amido, som det heter på verklig lingua Romana —. Allt detta reformeras deremot till de följande gångerna, och vi hafva under tiden fått inhemta de högt bepröfvade danskonst-kännares tanka, af hvilka vi låta inspirera oss våra omdömen, och hvilka sedermera i sällskapskretsar och på källare utbasuna dem såsom högst grundeliga och förträffliga, en tjenst, som man torde medge, det ingen är närmare om att göra oss, än just de. Visserhgen gifvas recensenter — på latin: Recensentium Vulgus —, hvilka, straxt efter sedan en pjes blifvit gifven, skynda att för publiken redogöra för huru de funnit den. O3etänksamt följa de häri sin egen tanka, utan att höra sig före om kotteriets. Råka de gäspa, straxt tala de om det. Hitta de på att rent af somna in, så kunna de till och med berätta hvad de derunder drömt. Allt beror för dem på, att deras recension kommer ut på klockslaget, för att tillfredsställa deras publik, denna stora, -månghöfdade massa, för hvilken vi ej skrifva, ty vi vilje af publiken ej hafva något mer, än dess penningar och dess beundran. Deremot gifves det ett visst antal, som vi tro, några och trettio personer — ty Kongl. Hofkapellet lärer ej vara talrikare och fripla sernas innehafvare öka ej mycket numerären — en liten trogen och utvald trupp, som, sedan den fem, sex dagar å rad åskådat en tre akters balett, har mod, att den sjette eller sjunde läsa lerom. Denna publik har någon gång dem, som fina sin räkning vid, att skrifva för densamma, ch vi — man märke det noga: WI! — höra ill detta antal. Som en sann konstdomare, en konstdomare f äkta skrot och korn, pläga vi visserligen fäta oss med vår förkärlek vid någon viss sujett, fter som vår spiritus rector för tillfället inblåer det hos oss, förbiseende de öfrige och välande till syndabock någon, som råkat ådraga ig en hos oss akrediterad persons ogunst. Såedes omfatta vi väl nu med vår gunst och bevågenhet Hr Johansson, och kunna, af förtjus) Redaktionen, som alltid sträfvar att för sina abonnenters räkning icke stadna efter någon af Aina kallarver han ugn ph 4,