Aftonbladet – 5 februari 1839, sida 3

LANDSORTS-NYHETER. Uti Östgötha Correspondenten läses: aYiterli are om den nya Adressen.o aDet vigtigaste, vi !afva att omtala, är adressens Och när Den lärer ungefär lyda så här: cOch härmedelst förena oss vi undertecknade j ett varmt och hje: tligt: lefoe Konungann Är icke en sådan slutmening rätt fin, rätt slipad. rätt väl beräknad på vinnande af underskrifter? Nekar någon sin underskrift, emedan han ej vill fördömma tryckfriheten, så får ju hans nekande ett sken af ovilja mot Konungens höga person, ett sken, det hvar och en i det längsta söker att undvika. Hvad är då naturligare, än att alla skola underskrifva. Dock sker mycket onaturligt här i verlden; icke alla hafva underskrifvit, icke ens många, om vi få itr , hvad ryktet säger. Förr eller sednare kommer väl den ståtliga adressen, med sina underskrifter, att paradera i Statstidningen. Då blir det tid att anställa en liten beräkning, ungefär efier följande schema: Så och så mycket adel finnes i Östergöthland; men endast en tredjedel har underskrifvit. Så och så mycket Prester finnas i Östergöthland; men endast en tredjedel har underskrifvit. Så och så mycket borgerskap finnes i Östergörbland; men endast en tredjedel har underskrifvit. Så och så mycket ståndspersoner finnas i Östergäthland; men endast en tredjedel har underskrifvit. Hvad kan man draga för slutsats af allt detta? Jo, att två trediedelar — d. v. s. pluraliteten — af landskapets invånare äro emot adressen. Och hvad har då adressen tjenat till? Jo, att just ådagaläsgna tillvaron af en sinnesstämning, hvilken det var adressens afsigt att förneka eller fördölja. Att Hr Domprosten Lidman skall rodna vid ett sådant resultat, våga vi icke påsti; ty vi äre alltid ytterst försigtiga i våra påståenden. Men nog förmoda vi, att Baron Palmstjerna skal sucka: cGud bevara mig för mina vänner; med mina ovänner kommer jag nog till tätta.