Aftonbladet – 4 februari 1839, sida 2

Doktor Thorsander förrättade jordfästningen och höll det sedvanliga talet. ra ann nt re OM UPPFOSTRINGSVÄSENDET I SVERIGE 2. De äldre Svenska Undervisningsverken. 4. Gymnasier och Skolor. (Forts. fr. A? 18.) Vi förmodade icke, att den sorgliga aning, vi sista gången uttalade under behandlandet af latinet, och den ohistoriska pretention, till följd hvaraf det i undervisningsverken utläres öfverflödigare och med användande af mera tid och krafter, än som borde ske, sedan detta gudaståthållarens språk ) nu icke mer hos oss brukas, hvarken i kantzliväg, eller i vettenskapsoch läroböcker): — att den sorgliga aningen om professor Törneros då var gången i fullbordan. En man, som på en gång var en utmärkt lärd och den förträffligaste menniska, har dött, lemnande efter sig en lucka, som svårligen skall kunna fyllas så, som den varit det af honom. Men — för hvad lefde han och för hvad dog han? frågar sig säkert härvid den akademiska ungdomen med en tår. Hans sista sjukdom må hafva varit hvilken som helst: orsaken till hans mångåriga och småningom skeende aftyning (det utmattande arbetet att korrigera krior) känner imellertid hvar och en. Vi återkomma. Vi hade i afseende på läroämnen, som i skolor och gymnasier meddelas, hittills tagit i betraktande den öfverklagade olägenheten af dem, som onyttigtvis gifvas i öfverflöd, och hvilka historiens vägledning anvisar oss böra dels förminskas, dels uppskjutas; vi komma nu till läroämnen, som saknas eller gifvas i alltför ringa mått. Denna negativa olägenhet är icke mindre känbar och svår, än den förra. Det händer ofta, att föräldrar, när de påkosta sina barns undervisning, derunder hysa den lifliga önskan, att barnen måtte lära sig sådant som de behöfva. Man har ej sällan ! bestridt föräldrarne rättmätigheten af denna önskan, kallande henne oförnuftig; men hvad man egentligen har emot densamma, är, att man finner den för mycket förnuftig — så förnuftig, att man rädes. Likväl tycka vi, upprigtigt sagdt, en sådan rädsla vara högst enfaldig och öfverflödig; och emedan detta verkligen rör frågor, som för undervisningen i det hela äro af en ännu mer auvital, beskaffenhet, än sjelfva latinfrågan, så utbedja vi oss, att äfven om dem få yttra oss utförligare och litet närmare hjertroten, än hittills skett; helst den offentliga diskussionen af ett ämne, som för alla menniskor i landet är nära nog det angelägnaste, efter det, såsom rörande hela rikets barn och uppväxande ungdom, angår ingenting mindre än hela rikets framtid, icke kan undvika att låta höra af sig på ett snart instundande riksmöte. Ämnen, dem omtänksama föräldrar isynnerhet sakna i våra elementära undervisningsverk, äro praktisk mathematik och naturkännedom, samt lefvande språk. Af sådant meddelas antingen intet, eller för litet. Af alla barn, som gå ide lägre läroanstalterna, hvarmed vi mbegripa de för-akademiska (gymnasier och skolor af alla slag), komma endast få till universitetet; och häröfver bör man icke klaga, efter man just tvertom befarar en tilltagande myckenhet af cämnessvenner för embetsverken (studenter). Här förekomma således två mäktiga skäl, att göra de för-akademiska läroanstalterna så nytti ga för lifvet, som möjligt: 4:o Behofvet för alia de barn, som af egna omständigheter (aniag eller bristande tillgångar) aldrig ämna sig till universitet (det vill just säga pluraliteten af dem, som gå 1 skola), att få inhemta en undervisning, ej till namnet biott, utan i sanning gifvande dem medel att blifva medborgare, gagnelige för andre, och försörjande sig sjelfva; 2:o Politiken från styrelsens sida, att icke locka (snart sagdt tvinga) flere in till universitet — och derifrån sedan in på den beklagligen så öfverlastade embetsmannabanan — än dem, egna rikare tillgångar och utmärkta högre anlag derLill sjelfmant så drifva, att de icke kunna återhållas. Just emedan gymnasier och skolor i andet äro så opraktiska (ett höfligare utiryck, hvarmed man förstår onyttiga för den verld och den tid, hvari skaparen satt oss); just derföre bringas och föranledes långt mera ungdom, in som af naturen skulle ske, till att försö Incen må väl komma emot oss med den