Aftonbladet – 2 februari 1839, sida 1

ter mig sjelf, och som jag känner, alt min egen öfvertygelse hvilar på aktningsvärda och högsinta bevekelsegrunder, så känner jag ett inre behof att icke eller tvifla på andras upp riktighet och rediighet., (Bifall.) cJag vill saledes icke vidare inlata mig på att besvara (dylika beskyllningar. Huru, mine herrar! J ären landets utvalde och J förstån ej, att J genom sådana personliga anklagelser skymfen ler sjelfve, att J skymfen landets institutioner !, (Bravo från venstra sidan!) De vänkesätt, som alla ansedde män högt uttala, hafva antagits af Jadresskommissionen, och det med en ganska betydlig majoritet. Jag slutar deraf, att, uberäknadt några afvikelser i detaljerna, en viss semensam känsla beherskar denna kammare, hvars trogna organ varit den af henne valda kommissionen., (Rätt väll! rätt väl!) Hvad mig angår, så har jag serskildt den fördelen, att hafva bekämpat alla de kabinetter, som existerat under de sista åtta åren; jag kan sålunda med fullkomlig frihet yttra mig öfver hela vår ställning till utlandet., Talaren utvecklade nu; hvarföre alla inre par tier borde försvinna i fråga om den yttre pclitiken, hvarföre man borde förgäta alla den irre förvaltningens afvikande systemer, ty här gäller det nu, att upprätthålla Frankrikes värdighet, i anseende tull främmande makter, och hvarföre äfven han, ehuru mycket han afvehe från regeringens äsigter, måste gilla allt, som denna i det yttre gjorde till Frankrikes ära, och således afven rösta med oppositionen, frin hvars principer han eljest så fullkomligt skiljde sig, då den här med skäl anklagade regeringen för försummelse af landets värdighet. Han ingick derefter i en udfversigt af legiti. misternes ställning till Julirevolutionen, som han kallade en fruktansvärd händelse, hvaröfver mycket larm uppstod i centern. Låtom oss ej tvista om ord, fortfor han. wVisserligen var det en fruktansvärd händelse. Det var ej blott en inre rörelse, ej blott en omstörtad thron, en landsförvist konungaätt och en annan satti dess ställe; det var en hel ordning af ider; en politisk princip, ett fullkomligt politiskt system, en hel politisk lagstiftning, som trädde i stället för en motsatt princip, en annan lagstiftning, ett stridigt system. Så var 4830 års revolution beskaffad, och derföre fann hon vidt omkring ett oerhördt gensvar. Europa har haft ärofulla beröringar med Frankrike: folken påminna sig vårt genomtåg; hvar Frankrike framgår, efterlemnar det spår; det handlar ingenstädes utan att verka på folkens sinnen, och en revolution, som icke blott var ett palats-uppror, utan en stor, inteHektuell hvällning, kunde ej fulländas, utan att all intelligens i alla verldens länder, dit Frankrikes ära framträn:t, måste bringas i häftig rörelse. (Stormande bifall.) cPolen reste sig sålunda. Dess olyckor, dess gamla egenskap af valrike, dess gamla minnen, alla dess sympathier reste sig vid Frankrikes rörelse. Jag hörde röster från denna tribun mana Polen till uppresning; jag hörde talare här säga allt som behöfdes, för att ännu mer uppelda Polackarnes brinnande enthusiasm och gifva dem vapen i händerna. — Polen finns icke mer!, (Liflig rörelse.) I Epenien uppkom ett successionskrig. Efter Franska revolutionen uppreste Saliska lagens motståndare derstädes sitt hufvud; de togo parti emot densamma, räknande på Frankrikes bistand. Ännu mer: depescher -ändes till Paris, och bud återgingo till Spanien, för att uppmuntra den qvinliga thronföljgens anhängare Huru lingt har nu detta Christinska parti hittills kommit? Etter sex år af ett förfärligt borgerligt kric, hvars utsväfningar meste komma hvarje menni skoanlete att rodna, är Spanien lemnadt till rof at en inre förödelse, bhvarpå man ej kan ens ana slutet, och vår regering förklarar, att hon är för vanmägtig att något uträtta deremot. Belgien har varit Transyskt — ganska länge, det hade sedan dess behållit Frankrike i i minnet; 1850 vaknpade åter dess sytpatbier för Frankrike. I byilken belägenhet är Belgien nu? Det förklarar, alt om man öÖöfvergifver det, är det ej uier säkert om sin exislens — och man ölverger let: — cAncona! Jag måste bekänna, alt när denaa diskussion började, hade jag för afsigt att rösta emot Kommissionens förslag; jag såg I Ancona ingenting annat, än ett verk till propagerande af ideer. som ej äro mina: men Konsel