Aftonbladet – 1 februari 1839, sida 2

allvarligt blifvit understödd af den öfriga prestjsen. De fa tecken till afseende på dessa framställningar, som man äger a regeringens sida, i jupphörandet af militärens inblandning i polis:) uppsiglen på gatorna och i häktenas försättande )i lagenligt skick, äro allför ringa i det stora : hela och ännu alitför obestamdt tecknade, för latt motsvara, hvad man hade bordt kunna vänta. up Redaktionen hoppas likväl, att mången nitisk medborgare ezgnat en uppmärksamhet at dessa -jämnen, som i framtiden torde bära rikare frukt. I Om icke alla önskvärda följder i dessa och i många andra afseenden direkte stått att framkaila, torde dock denna tidning bafva medelbarligen bidragit, att ingifva den öfriga pressen (öivertygelsen om nödvändigheten al en allvarsanmmare behandling utaf nationens allmänna angelägenheter, och att visa den, huru sanningens oförställda språk både kan och bör begagnas, då det gäller hennes rättigheter, liksom då det angår hennes pligter. Utan tvekan yttre vi. att svenska allmänheten, mer än måhända något folk i Europa, blifvit vand vid ett gyckel, och ett vacklande så väl i uppkastandet af principerna som i deras tillämpniug, hvilket förr eller sednare måste medföra en alltför vådlig lättsinnighet i vårt offentliga lif, och jemför man nu vår tidningspress med andra länders, torde det visa sig för en hvar, att denna i tendens här råder mera, än man i allmänhet kanske föreställer sig; men vi söka att huppas, det en öfvergång deri snart skall vinnas. Imedlertid torde det få anses bidraga till den obeslutsamhet, som ännu visar sig hos nationen i försvaret af dess rättigheter och den likgiltighet, hvarmed en mängd förhållanden lemnas obemärkta, och hvarigenom all tanka på behöfliga sam hällsförbältringar hålles aflägsnad. Under denna rotfästade benägenhet hos mängden af nationen att återfalla i likgiltig åskådning af sina vigtigare angelägenheter, hvilka icke tillfredställa en af pressen uppjagad nyhetstörst och åtrå efter lättsmälta, ytliga anrältningar, utan erfordra allvar och mognad i viljan, hade det varit en djerfhet af oss att tro, det vår tidning, sådant dess syftemål var, och den inskränktare plan, vi nödgades följa, skulle kunna blifva ett vehikel för mängdens politiska betraktelser. Men det föreställde vi oss, att våra bemödanden åtminstone skule mera erkännas, än man måhända gjort. Detta kan dock ej rubba vår öfvertygelse, att vi handlat rätt, då vi gifvit sakerna deras sanna färg vid tecknandet af tidens tilldragelser, och hänvisat, så vidt möjligt varit, på upphofvet till det onda: icke bedragit någon med tillförsigt till skenbara former eller kastat skulden för gyckelspelets brister på marionetterna, då de bordt sökas itrådarnas handterande. Detta förställda skick på verldsteatern måste i alla fall någon gång blottass ty om endast en docka slås sönder, blir hela tillställningen upptäckt. Vi tro oss äfven hafva handlat rätt, då vi ej, likt våra medbröder, ryggat ur tiden för skuggbilden af en aframtid, hvilken, om ock förespeglad med alla högtidligheterna af sjelfva en Ulfllos fantasinagori eller ordens-receptionernas vördnasbjudande hemligheter, vi likväl, ända till tidens barnsliga nyfikenhet får derom öfvertyga sig genom vidrörandet af dess verklighet, fortfara att anse för hvad den är: en skuggbild. Finnes den då vara hvad man nu vill inbilla oss — är det nog tid att följa dess vinkar om de visa till rätta rmaålet. — Vi kunna åtminstone icke förebrå oss att hafva gifvit anledning till den märkhga berättelsen, huru en af de styrande aviljornax obetänkt vid ett tillfälle litit undfalia sig: aGud ske lof att vi hafva pressen i vår hand.) Vi vilja icke afgöra, huruvida ej detta utrop kan vara al lika betänklig art; som ett al cgubbarnes räd, aatt låta folket skratta så, att det ej kan se. Läsaren finner häraf, ait icke så litet uti det ofvanstående skulle förekomma att svara på, om vi vore hugade derull. Att sjelfva tonen skall vara elegisk och anslagen i moll, är icke mer än hvad som höfves i en svanesång. Imedlertid måste vi beklaga, att icke Redaktionen af Stockholmsbladet litet tidigare falal ut sina åäter i afseende na dan älfriga