Aftonbladet – 1 februari 1839, sida 2

visa det intresse lör tryckfriheten, soi hvarj v upplyst vän af sitt fosterland alitid skall egn åt detta dess första och vigtigaste stöd för po -Ilitisk och borgerlig frihet. Missnöjet var e obekant på vederbörlig ort; och till löjlighe gränsande försigtighelsmått visade, att man de redan tillräckligt kände, huru förtrytelsen ut bredt sig till älven massan af folket: icke så att denna ännu kunde uppfatta yttranderätten hela vigt, men i thy alt den förstod, hurule des den hotade friheten redan egde soningsot. fer, som förföljarne utsett. Folket skådar, liksom al instinkt, i de ringares förföljelser de höges orättvisa; det kan ej bedöma ata förbållanden, som göra en politisk författares behandling mer eller mindre tadelvärd efter de organiska lagarnes principer ; men det ser, i hans lidanden alltid ett formfel emot menskligheten och en öfverträdelse af de naturliga sagarnes principer. Stockholms befolkning hade visat ett allmänt deltagande för fången på Stadshuset, ett deltagande, som hos den upplystare delen egnades tillika åt tidens skicklige skildrare, och vid den af känslan oredigt framkaliade scenen vid hans fängelse hade dess tänkesätt tydligt ådagalagt sig. OST Av Hvarje regering, som åtlydt sin kallelse att söka förädla nationens begrepp och utveckla dess krafter till en lugn och säker medverkan, för att hinna alla samhällens mål: kultur och välstånd: skulle hafva visat den aktning, för en så enhälligt uttalad opinion, att den försonat sina harmsna åtgärder genom bemödandet att mildra lagarnes stränghet, eller, såsom här bordt vara fallet, tillrättavisa den kränkning af dem, som skett i maktens eget intresse. Vår var ej nog högsinnad devtill. Den tänkte blott på att släcka sin hämndetörst mot personen; och — ögonblickets betänklighet ökades, utan att följderna ifrån dess sida öfvervägdes. Det var nu, som behofvet af tidningspressens sjelfständiga och kraftiga förfarande var mera än någonsin påkalladt. Det var i denna stund, som de bättre klasserna hade bordt erinras om vigten af att värdigare och allvarligare yttra sina tänkesätt, än att endast, tyste åskådare, betrakta den ringares företag, hvilka måhända just hade sin upprinnelse från de förra, men för hvilka verkställarne sedan allena skulle blifva offer. Det var då, som de ringare hade bordt varnas, att låta hänföra sig ill handlingar, hvilka icke understöddes af de förres mod eller rådighet. Men, hvar fanns den, som uppfattade en sådan pressens pligt eller hvad kunde uträttas,. då de, som kunnat och bordt det, vacklade att sjelfva uttrycka en afgörande opinion? Också blef våldet, som i miadre grym gestalt uppkaliat den förut röjda ifvern, nu ett verksamt medel att injaga skrämsel hos dem, som vanligen låta skrämma sig, och att sedan med hämndens mordskott bestraffa de öfriga. a 214 Juli var förbi — och tidningspressen vågade knappast omtala, att oskyldiga offer fallit för maktens vrede och för ett ändamålslöst prunkande med opinioner utan mod. Det var under dessa förhållanden, som tankan på denna tidnings utgifvande egentligen uppstod, men den kunde till följd al vanliga formaliteter dervid ej sättas i verket förrän den 1 September. Nyss före denna tidpunkt hade militärens förnyade inblandning i stadens polishällning medfört scener af den sorgliga natur, som ett sådant lagstridigt tillstånd alltid måste framkalla imellan landsmän och medborgare; och redaktionen hade dervid funnit en ökad auledning att inse behofvet för de många förorättade af råd och biträden till vinnande af upprättelse och till skydd emot den sjelfrådiga offentliga makten. Derföre framställde Redaktionen sig såsom den der ville bistå dem, hvilka i denna väg hade bebof af hjelp, och den har äfven haft tillfredsställelsen att se ett och annat af sina enskilda bemödanden lyckas, under! det att det allmännas sak ännu ligger, så att säga, 1 en fortfarande dvala. Under bemödandet att verka i den syftning, som Redaktionen föresatt sig, kunde den ej undvika att erfara de otaliga brister, som ännu finnas 1 våra lagar eller rättare i deras former, så snart det gäller den enskildes rätt emot den såkallade offentliga makten, hvars handlingssätt likväl blott synes vara offentlig i sjelfva våldets och tvångets resultater. Redaktionen sökte derföre att vända allmänna uppmärksamheten härpå, och den gjorde åtskilliga försök att in