Aftonbladet – 28 januari 1839, sida 2

es 0 SR RR AP MAR SAMA FAM AA AAA TE TULTRVL 1I medgifva, att farorna å andra sidan egentligen t, i voro mindre, ej heller att en sann statsman någonsin låter reta sig. Fan måste se passionslöst; och framför allt måste han se längre än I till ögonblicket. 3 Monarkernas motvilja mot Napoleons desn I poti låg (legitimiteten oberäknad) hufvudsakligen deruti, att man ansåg den icke kunna blifva d beständig, icke ens lång; och man behöfde en i stor-despot att trygga sig vid, alt vädja till, -) emot folkens anspråk. Frankrike fördrog hans Ijernspira, så länge hon tillika var det standar, Ihvarunder krigareära och byte kunde påräknas; 1jså länge hvarje fransk soldat — och hvarje t Fransman var soldat — kunde hoppas att med -silt svärd bana sig väg till marskalksstafven, kanske till spiran. Men hade blott segerbanan -Jen gång blifvit stängd och Napoleon nödgats fi försöka sin despotism under fred, så hade också ) ruset snart varit skingradt och despotismen omöjlig. Frankrike hade så nyss genomgått en revolution och försökt sig så mycket på idgernas i område, att en styrelse emot dessa skulle blifvit omöjlig, så snart det onaturliga öfverretI ningstillståndet upphörde. Denna despot-typ ; I var således icke att trygga sig vid; en varaktigare behöfdes — en, hvars bestånd icke hvilade på en mans storhet och på ett för hans felk onaturligt tillstånd. En annan behöfdes, -jsom företedde säkrare garantier för varaktighet, Igrundade på gammal, legitim autokratism, på folkets råhet, på frånvaro af ideer. I Bräckligheten af Napoleons välde har Hr G. I ganska kraftigt ådagalagt; och det är blott reI sultatet af bevisningen, som förvånar oss. Hvar joch en annan skulle hafva tänkt: då Napoleon snart skulle gå under, så var hans supremati mindre farlig än hvarje annans. Hr G. har af jsamma premiss gjort en alldeles motsatt konIklusion, eller att äfven vi borde kasta oss öfver Napoleon, efter han ändock snart skulle falla. Det enda sättet att förklara denna politik i den mening, som Hr G. vill, vore att anse oss hafva tänkt, att öfverdespotväsendet skulle vara slut, blott Napoleon var fallen. Men icke ens vi skulle vilja tilltro vår då varande styrelse en sådan optimism. Det talas ju så högt om den vishet, som då ledde Sveriges öden; men föga vishet hade sannerligen legat uti att då icke se, hvilka elementer arhetade på Napoleons fall och sin egen upphöjelse. Många lättrogna optimister funnos väl, som drömde om en gyldene tid, om aEuropas frihet etc.; men vi äga boppas, att en avis, styrelse skall se något längre än dylika enthusiastiska drömmare. Det låg tydligt för den enklaste slutkonst, hvad den Franska öfvermaktens fall då ville med andra ord säga, nemligen den ryska öfvermaktens uppkomst; och man behöfde icke hafva sett mycket djupt in i den näst föregående historien, för alt tydligen fatta Rysslands tendens, Rysslands förmåga, så snart hållhaken på dess förstoringslust var krossad; blotta känslan synes då hafva bordt säga, att den, som mest af alla var utsatt för denna tendens, som mest borde anstränga sig att hejda densamma, för att trygga sig sjelf, var just Sverige, och vårt kabinett synes siledes lättast kunnat fatta olikheten mellan Franska och Ryska suprematien. Denna olikhet behöfver ingen förklaring för statsmän, för de med säkrare historisk blick begåfvade; men imedlertid torde ett försök till dess utredande icke vara utan intresse. Frankrike kufvade med svärdet, utfärdade dekreter om länders förening med det stora riket, till satte monarker eller skickade prokonsuler öfver hela Europa, tvang stater att blifva bundsförvandter och gaf bundsförvandterna sedan öppet befallningar, huru de skulle styra, ja huru de skulle drifva handel och näringar. Detta öfvermod var kränkande, retande; men det var itminstone öppet och innebar, såsom Herr G. iktigt anmärkt, fröet till den Franska suprenatiens förstöring. Detta vill med andra ord äga, att det icke var farligt i längden. Att let icke var så demoraliserande, icke så för de eherrskade ländernas inre lif förstörande, icke å qvälvande för frihetssinne, bildning och injustri, som man får höra predikas af det gamas försvarare, tyckes temligen klart framlysa, cke blott i det högre sträfvande i alla afseenen, i den sociala, spirituella och industriella örkofran, hvartill Frankrike sjelft var färdigt enast efter keisareväldetgs fall. utan äfven ; da