Aftonbladet – 26 januari 1839, sida 3

men. Flögo då fram knytnäfvarne sex, likt hotande bom ber, Under den töckniga sky och kallade blånor tilllif vet, Lockade blodet fram, likt lavaströmmarne ymnigt Länge räckte den strid, tills öfyermannad blef jät ten, Flög ned i Tartari natt, i en fridfullt vinkand portgång. JArvid gick äfven till strids, med skaldeådran til vapen, Sökte att fjettra derysliga troll med metriska form. ler, Ack, du Bacchi profet! du anade ej hvad dig mötte Väldiga slag, som drefvo hvart ord ifrån dina läppar Åter i intets djup, och störtade talarn till marken. Victor och Anders de fäktade ock tills händerne domnat, Många slag de togo emot, tångt flera de gåfvo. Vinets gudom beskyddade dem i kamp som i freden, Fienden hägnades blott utaf bränvinets snuskiga dämon. Mellertid satt allherrskaren Zeus på sin tron i Olympen, HBållande ödets vågskål i hand, och annu i jemvigt Voro de glada studenters och druckna gesällernas lotter. Se, då linkade fram Vulcanus, den haltande guden: aZeus,, han sade, caf dig jag störtades våldsamt till Lemnos, Går nu med haltande fot i bergets klyftor och smider; Hvem om ej jag har beredt de förskräckande, dödande åskor, Hvilka du slungar i skyn mot de fräcka giganternas härar? Mins det och tänk på min sköna gemål, då jag ödmjukt dig beder, Värdes åt mina nordiska tjenare segren förläna! Sagdt; då rusade fram ungdomligt leende Bacchus, Förande med sig i släp den lagerkrönte Apollo. -Fader,, han sade, -den ljungande blixt ej mer du behöfver. Slagen ligger giganternas här, ej nalkas den himlen; Lugn försaka du kan den förföriskt blickande Venus, Nymfer du får öfver allt, f skogar, i berg och i dalar. Men om du ej får det skummande vin, hur går det dig, gubbe? Skall du ej törsta och frysa ihjäl, i kräslighet uppfödd? Derföre gif åt den ynglingatrupp, mina dyrkare, segern. Döm cj förhastadt om dem, ty vet, att min halfbror Apollo Mången god proselyt ibland dem för sitt rike har upptäckt. Zeus orörlig der satt och vägde orden i sinnet. Bäfvande stannade framför hans tron de gudar och tego; Slutligen lyfte han hufvudet upp och höjde sin i stämma : Efter ett slagsmål det är, gå till Mars, han afgöre saken. Bacchus förnöjd på ett glas bjöd den mannamördande Ares. Smedjeguden linkade bort så skamflat till smedjan, Väntade föga godt af den gud, som han snärjt i ett stålnät. Se, då mattades krafterna snart för de grofva gesäller, Och de föllo som strån för den ängar skördande lian. Tänkte studenternas flock då vidare bulta de faline, Bulta de fallne på nytt; men den patrullerande brandvakt Ropade: kloekan är fyra slagen; då vandrade åter Alla med blånor och sår och med mattade lemmar till hemmet. Detta skaldestycke, författadt af Wilhelm, hvilket allmänheten snart upptäckte, ehuru författaren ej i början gaf sig tillkänna, var i ordets egentliga bemärkelse episkt; ty vi veta af ästhetiska läroböcker, att ett episkt poem är ett sådant, i hvilket skalden står på en från sjelfva händelsen aflägsen ståndpunkt och ej med egna tankar eller känslor deltager i handlingarne. Arbetet lästes med största förnöjelse i alla glada samqväm, vid toddyglaset som vid bålarne; ja äfven utom vingudens rike hedrades det med en talrik publik. Herr Slamm kunde ej underlåta att skänka en halftimma åt detta arbete, för att, om möjligt, upptäcka en filosofisk åsigt i sin lärjunges första mästerstycke. Med ett ord, det möttes med allmän förtjusning, ehuru ingen guldkedja eller annan dekoration prydde Wilhelm till belöning för denna hjeltedikt, om man ej som en uppmuntran för den unga skalden vill anse den gyllene kedja, som sammanlänkad af fyllda glas, länk för länk förärades honom i glada samqväm, och som var lång nog att slutligen belägga honom med rätt tunga fjettrar. ——t— Lr —, . . . på . . — Kinesisk intolerans. Från Kina berättas,