Aftonbladet – 26 januari 1839, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. EN AFTONSCEN VID ETT UNIVERSITET (Ur den nyligen utkomna skriften: Det Svenska Studentlifvet.) aLedd af tvenne kamrater, samt åtföljd a: de öfriga och ett förfärligt, disharmoniskt skrål, lemnade Wilhelm källaren. Efter en stund upptäckte han med sina betydligt förslöade sinnesorganer, att man grälade, att grälet blef häftigare, så att hans ledsagare deltogo deruti och Jlemnade honom bjelplös på gatan, att han kräfllade sig fram till en vägg, mot hvilken han ställde sig och insöfdes af det tilltagande sorlet och efter en stund uppvaknade, då allt var tyst som grafven. Sedermera fick han veta, huru alltsammans tillgått. Att vederbörande kommit i gräl med några gesäller, och huru grälet urartat till slagsmål, och vid hvarje sammanträde med någon af kamraterna egde WilI helm tillfälle att höra inya detaljerade beIskrifningar öfver striden. Också dröjde det ej länge, förrän ett poem kringspriddes i staden, som, ehuru ej lagdt under tryckpressen, med största begärlighet lästes på alla källare och i glada samqväm: GESÄLLOMACHIA. Ili inter sese magna vi brachia tollunt. VIRGILIUS. -— OO cSångmö, sjung om den strid, som rasade häftigt i staden Mellan de glada studenternas hop och de druckna gesäller. Blott af en knuff den flammade upp och härjade blodigt. Natten kastat sitt sorgliga flor öfver staden, och stillhet Rådde på gårdar, i hus, och den dunkelt brinnande lampan Sällan göt sina strålar ännu på de flitigas anlet. Vandrade då öfver torget en hop af de raska studenter, Glädjande sig åt ruset de fått och sjungande hymner, Bacchus till ära förstås, fast tonerna rossliga voro; Stötte så armbågen mot någonting den vaggande Anders — Snille benämnd i kamraternas flock, men bland pigor versalskinn — Skuffad deraf straxt höjdes en arm och lupo till anfall Smedsgesäller i mängd, svarta cykloper i norden. Se, då rigtades slaget emot mängrådige Anders. Dock han tumlade ej; men den dunkelt färgade gatsmuts Stänkte på fallande mössan och sköljde polerade skärmen. Genast blåstes till strids, och ynglingaskaran med härskri Stormade an mot gesällernas flock; ja en, hvilken Bacchus Slagit med blindbet för qvälln, utaf sina ledare lemnad, Störtande bet uti gatan, — så eldar oss patriotis: men. Modigt tågade fram till strids mångrådige Anders, Fattade i motståndarens rock, och de stodo der länge, Skakande häftigt hvarann, så att marken dånade under, Kastande upp sitt dy på förut besölade kläder. Snart han svigtade dock för de vilda vulkaniska krafter. Redan sväfvade hemsk för hans sinne den hotande örfil, Och han bad i sin nöd till Dionysos, drinkares skyddsgud. Ej med höga ord, men tyst, gick bönen mot höjden, Obemärkt som ångan ifrån de finaste drycker: aGlädjens ungdomliga drott, som af friska rankor bekransas, Vin du gjutit i mig, gjut äfven märg uti benen! Käringkrok uträtta då skall hvad ejtapperhet mägtar. Sagdt: och han gjorde en sväng med sitt ben och fällde cyklopen, Hvilken tumlade ner i den allt strunt famnande rännsten. Tågade också framåt den punchfrikostige Axel, Hurtig och stolt som förut, och med näfvarne knutna till tvekamp. Honom en man, svartmuskig och stark, men stackot till vexten, Slog med sin väldiga hand, så att tänderna skallrade rysligt, Och blodsdroppar samt vredgade ord framflöto ur gapet. I l Örfilsstriden räckte en stund; men slutligen maktlös ! Kallar han Anders till bjelp, som segrande nyss gått ur striden, Följd af Jöns Ölin, den pelaren väldig i slagsmål, Han utrustad med Herkules kraft, fast han kallas för köksgris, Phebus dig ej vältalighet gaf; men näfvar gaf Ares. En med sin seniga arm, och den andra med märgfulla benet Slcgo den starke till jord, och Axel, retad afhämden,