Aftonbladet – 24 januari 1839, sida 3

ee ee 2 -ckänd, genom de mest offentliga bevis ådaga-lagd vänskap och på öppna fördrag. Jag ani laser uppriktigt oss hafva vunnit på bytet, så -lumycket mer som jag blifvit van att misstro det Jaeså kallade rysshatets demonstrationer i SveriÅ Fe. Här ligger in nuce så mycken sjelbekännese af åsigter, oförenliga med all liberalitetslära, att den, som nedskref tiraden, svårligen kan på allvar proklamera något caffallu från den äktaste historiskhet, eller hvad man vill kalla den Tjära, som Hr G. från första början tillhört. Om det hörde hit, skulle vi anställa en undersökning om beloppet af det aaffallk, som finnes i 4858 års tolf numror af Litteraturbladet; och I facit blefve verkligen ringa. Konstitutionel I monarki är den vigtigaste punkten i den liberala statsåsigten; och enda vilkoret för konstitutionel monarki är ministeransvarighet. Denz na har Er G. bestridt. För demokratien och jden yttrande frihet, som dermed följer, har han bäfvat. Det sista häftet, hvarom vi här tala, har nogsamt visat hans tro om Ryssland, d. v. s. om autokratprincipens symbol, denna den Kgudomliga rättensk oriflamme, hvarunder alla det gamlas, privilegiernas, illiberalitetens tillbedjare samla sig. Hvaruti, frågar läsaren, har då Hr G. verkligen aaffallite från sin gamla tro? och vi måste på samvete svara: endast uti läroverksfrågor, d. v. s. han har afsvurit latinets och grekiskans supremati. Huru pass liberalt mod eller liberal dissentism häri ligger, må den bedöma, som känner styrelsens närvarande tankar i den frågan. — Men, låtom oss försöka en analys af ofvan citerade stycke. I bottnen ligger den tanken, att monarkens personliga vänskap eller ovänskap kan uppfylla något statens kraf, betyda något såsom surrogat för verkliga statsförhållanden. Att monarkernas inbördes aktning, så vida den icke inverkar på deras folk. -sanna intressen, kan vara rätt uppbygglig och till och med är vida bättre än den ena maktens intriger och korruption inom den andra staten, det medgifva vi, men inse icke, hvad tillämplighet det kan hafva på förevarande fråga. Om hans mening varit att göra en jemförelse mellan kommensurabla saker, så hade han kunnat t. ex. undersöka, hvilket som är bäst, eller minst skadligt, att den främmande makten inom den andra staten har inflytande på många, eller att hon har det på cen, om denne förmår mer än de minga tillsammans, (vi citera blott Hr Geijer): eller kanske ännu närmare, huru vida det sednare mindre än det förra utvisar en inre makt i den andra staten. Och icke ens korruption fordras härtill; smicker, förespegling af faror och skydd mot dem, med ett ord, allt slags infaluation är tillräcklig att frambringa ett vasallage, som man leende i mjugg kailar avänskap,, och som icke är bättre, än hvad Hr G. kaltar inre makt. Hans mening kan väl icke vara, att inflytandet på monarken är en yttre makt: ty derigenom gjorde ban ju denne till fremmande för staten, hvilket dock säkert icke är meningen. Mycket kunde visserligen vara att säga i ämnet; men den frågan, som sagdt är, hörer icke hit. Såsom saken nu står, är blott att öfverväga följande punkter: har man någon säkerhet, att den omtalta avänskapena uppfyller Sveriges behol af trygghet mot grannen? att hon blifver evig ens mellan monarkerna? Vågar Hr G. icke svara ja på dessa frågor, så måste han ock medgifva, att monarkvänskapen icke är något slags surrogat för den trygghet, som är den enda, och som ligger i en imponerande ställning; i någorlunda jemnt vägande krafter; i skickligt uppgjorda kombinationer med andra makter mot den farligaste, mot arffienden; i konsten att motarbeta hans förstoringslystnad och nedhålla honom så, att han icke kan blifva farhg. Så har man alltid ansett politiken böra vara mot en mäktig granne; så har fordom Sveriges politik mot Ryssland varit, med undantag kanske af de epaker af rihetstiden, då ett parti hade makten, men då Ryssland också var vida mindre fruktansvärdt och ännu icke lagt i dagen sitt inkräktningssystem. Om den ädlaste stenen i Sveriges kroa, Finland, redan då varit bortröfvad, och i ynnerhet nyss bortröfvad, så hade sjelfva det lsmäktiga Sekreta-Utskottet troligen icke våsat en så föga populär handling, som att ofentligen visa intim vänskap för eröfraren eller äSdda honom ur övonskenkio lifsfarta — Färhålo