Aftonbladet – 22 januari 1839, sida 2

a) I afseende på de läroämnen, som i skolor och gymnasier meddelas, finna feräldrar, som dit önska skicka sina barn, den olägenheten, att dels sakna eller finna i högst ringa mått ämnen, dem de för sina barn behötva, dels märka andra gifvas i öfverflöd, så mycket onyttigare, som, oagtadt öfverflödet på tid och krafter, åt dem egnade, dessa ämnen likväl sedermera ute i lifvet ej alls synas till, utan bortdunsta inom de undervisades hufvuden, man vet icke hvart eller huru. — Här spelar åter det olyckliga latinet sin roll. Detta aktningsvärda språk förtjenade sannerligen eit bättre öde, än att berömmas och dock blifva intet utaf; och vwi bedraga oss visst icke, när vi påstå, att det är med latinet alldeles som med rätt mycket annat i verlden, hvilket får sin graf just i hvad som ämnas till dess upprätthallande, men hvilket kan finna sin räddning der man minst väntar den, nemligen i sjelfva den förmodade fiendens led. Latinets räddning måste väl icke, säsom det stundom låter i lärda konversationer, vara samhällets mest vitala fråga; likväl, den må vara huru vigtig den vill, tycka vi imedlertid det är synd, att en i sig sjelf god sak genom missbruk (hvilket här består i öfverdrifvet bruk, eller rättare ohistorisk pretension), skall förfalla till intet. Vi bekänna oss tillhöra den verkliga historiska skolan, d. v. s. den, som af historien låter sig undervisas om hvad tingen i sanning varit, och deraf sluter sig till hvad de nu rätteligen äro, samt huru de i sammanhang härmed nu böra behandlas. Den vidt och bredt omtalade latinfrågan sönderfaller förnufltigtvis i två afdelningar: 4:0o latinet såsom litteratur, eller per, se, och 2:o latinet, användt såsom allmänt språkmedel hos icke-latinska nationer i vetenskapliga skrifter och statsförhandlingar. Vi utbedja oss att häröfver få yttra oss något utförligare, efter latinet på skol-horizonten är den vigtigaste stjernan. Det är det sednare (romarspråkets användning af icke-romare, hvad vi ville kalla latinitas adplicata), som spelat en så stor roll i Europa, genom hela medeltiden och ända in på sista århundradet. Cantzlispråket, ministerspråket, språket i de politiska diskussionerna olika statsmakter emellan, med ett ord, allt detta, som man må benämna det adiplomatiska språketc, var latin; språket, hvarpå de lärde i skilda länder sinsemellan brefvexlade, utbytte sina upptäckter i acta litteraria, eller ifrån kathedrarne föreläste, allt var latin. Detta tungomål gick såsom en gemensam medlare, en likare, ett sensorium commune, öfver hela den delen af vår verldsdel, som i Rom såg sin andliga hufvudstad, och i Guda-ståthållarens språk erkände det enda rätta, med hvilket alla enskilda vernakler (modersmål i de enskilda länderna) jemfördes, och uppskattades till högre eller lägre värde, allt som de i grammatikalformer och syntaktiska vändningar kommo Gudaståthållarens språk mer eller mindre nära. Det romerska idiomets magt, såsom latinitas adplicata, var i Europa således fullkomligt naturlig och af historien förklarbar. Men i och med katholicismens fall bröts äfven latinets välde. Det fortfor visserligen ganska länge efter reformationen att i diplomatiska och vetenskapliga förhandlingar användas; vi måste väl begripa, att tusentals menniskor icke aflägga ett uråldrigt bruk i samma stund som brnkets nerv är afklippt, likasom vi väl kunna se, att katholicismen visst icke var bortblåst ur ett land samma år, som lutherska läran, eller någon af de andra reformerande kyrkodisciplinerna der proklamerades — så mycket mindre, som, om vi icke bedraga oss, mycket katholskt ännu i dag på sina ställen qvarstår till och med i Sverige (det annars sjelfva Tyskarne anse för lutherdomens grundfäste). Ehuru öljaktligen latinet af gammal vana fortfor att biliehållas till kantzlibruk långt in på 4600-talet och som lärdt språk långt in på 1700 taled; så var dock dess innersta fjäder krossad i och med reformationen. Modersmålen uppvaknade i alla länder och fingo sin uråldriga rätt igen, allt som påfven vek undan u hjerta och hufvud. Det latinbruk, som ännu fortfor, stod icke mera som förr på naturlig srund, utan var ett nödtvång, emedan diplomaterne och de lärde ej ännu kunde uttrycka sina ämnens termer och ordasätt på modersmålen. Den frågan är ännu oafgjord, huruvida let icke hade varit en stor lycka, att få äga tt gemensamt snraåak till meddelande af noliti