Aftonbladet – 22 januari 1839, sida 2

jlararepersonal. iivdU VU ilan val Saga Hlarmed? Lärarepersonalen vid rikets alla gymnasier och skolor är då ett så förkasteligt genus humanum? Vi högakta upprigtigt lärarne både vid Nya Elementarskolan och Hillska inrättningen: vi tro, att både rektorerne och kollegerne vid dessa tvenne verk besitta all önskelig förljenst; men vi känna äfven lektorerne vid Stockholms gymnasium, och finna dem, ej minIdre såsom menniskor än som lärare, de förre ingalunda underlägsne: vi må till och med beI känna oss äga den personliga bekantskap med I ganska månge skol-lärare vid Stockholms öfriga läroverk, ej mindre än med de fleste lektorer i Westerås, Linköping, Calmar, Wexiö 0. s. v. hela riket igenom, att vi väga anse det för en I fullkomlig dikt, när man på en specifik åtskillnad, öfverhufvud, emellan de gamla och nya undervisningsverkens magistrar velat bygga orsaken till den specifika åtskillnaden emellan resultaterna af sjelfva undervisningen. Saken måste hafva en annan grund; och för att derom öfvertyga enhvar, lätom oss välja ett litet exempel. Antag, att i ett ögonblick Nya Elementarskolans och Barnängsskolans samtlige 42 a 14 lärare (rektorerne Almqvist och Björling inberäknade) vore förflyttade och utströdde på gymnasier och skolor af den gamla regimen, hvaremot i samma ögonblick ett erforderligt antal af de lärare, som nu stå vid de gamla läroverken, skulle befinna sig i tjenst vid de begge nya: då måste väl, om thesen är sann, stora hvälfningar tilldraga sig, Nya Elementarskolan och Barnängen till undergång, men de äldre anstalterna till uppkomst? Tror man det verkligen? Vi spå något annat. Vi spå, att när eleverne mognat för insändning till universitet, samma slags olikheter skulle visa sig då, som nu. Uppstode då någon förfäktare (nemligen med okunnighet om den här ofvan ponerade förflyttningen), så skulle förmodligen af honom samma visa sjungas, deri ånyo skulden af de gamla undervisningsverkens resultater beskedligen lades på deras lärare — ibland hvilka just nu de der 42 å 14 undermännen befunne sig, hvarom vi förut talat. Det är nog märkvärdigt, att desse män blifvit helt andra personer, så att de föga uträttat, sedan de blifvit fiyttade? hvaremot de andra, som från gamla regimen inkommit till den nya, medsamma också blifvit förvandlade? Man kan icke neka, att sådant måste hafva sin grund i sjelfva institutionernas olika inre beskaffenhet. Klart är, att oduglige lärare skämma bort undervisningen ehvar de finnas: men när duglige lärare, oagtadt all skicklighet, på det ena stället förmå uträtta mindre än på det andra, då ligger, såvida vanligt menniskoförnuft får säga sin tanke, skulden af det mindre goda hos institutionen, och icke hos lärarne. Men hvarföre skola, såsom vi ej sällan hört, magistrarne sjelfve äflas med att få lägga sig till last, hvad dem icke tillkommer att skämmas för? Det är då en obegriplig artighet, och till på köpet en högst skadlig, emedan den fördröjer en af de vigtigaste förbättringar, som i riket tarfvas. Man må icke längre skrymta: man må hvarken skylla! på ephorer, konsistorier, lektorer, rektorer, kolleger, apologister eller ungdomen sjelf: ingen af alla dessa bära den egentliga skulden, mer än för så vida de envisas att icke låta verken få förbättras. Är det då icke görligt, att finna hvar felet ligger? Det ligger i undervisningssättet och i bristen på möjlighet att rätt hålla sederna vid magt. I afseende på utförandet af beggedera företer sig väl någon olikhet, gymnasier och skolor emellan men de ärö lika nog i afseende på graden af svaghet. Lärarne rå icke härföre, ty de äro af institutionen förhindrade, att göra någon genomoripande förbättring i hvardera. För öfrigt följer med de gamla undervisningsverken den lilla olägenheten (som man icke heller, vid jomförelse åtminstone med det ena af de nya, borde aildeles förbise), att pluraliteten af lärarne, genom öfvermått af arbete och släp snart blifva så tröttade, uttråkade och dymedelst för saken (utom såvida den kan anses för en möjlig beordringstrappa) likgiltige, att de ganska förlåtigt gifva hela verket mera raggen, än man i uilmänhet tror. Likväl äro en lärares kraft och kärlek för saken oundgängliga vilkor för tjentens lyckliga skötande. I gymnasierne och skolorna äro således tre ämren att taga i betraktande: undervisningssättet,