Aftonbladet – 19 januari 1839, sida 2

aHypotheksföreningar, Sundhetsnämnder, Socckenstämmor, Lazaretts-, Fattigvårdsoch Skoladirektioner, Sparbanker, Frivilliga brandkorpser, ajemte andra kommittter och förvaltningar för ahvarjehanda ändamål: och desse municipalbestyr cicke allenast erbjuda ett naturligt och föga ckostsamt förvallningssätt af folkets närmaste aangelägenheter, utan ock lemna tidiga väckelaser för den medborgerliga anda och den sjelfaständighet, hvilken på en gång utgör den konustilutionella frihetens kännetecken och borgen aför dess bestånd; hafva Rikets Ständer anasett sig böra hos Eders Kongl. Maj:t i unaderdånighet anhålla, det täcktes Eders Kongl. a Maj:t i nåder infordra sakkunnige mäns ytatranden om det mest ändamålsenliga sätt för cinförande af en ordnad och sammanhängande ckommunaloch municipalstyrelse, samt derefater vidtaga de åtgärder, Eders Kongl. Maj:t i anåder kan finna med nationens behof och aframskridande bildning förenliga. Jemför man med denna Ständernas önskan det yttrande, Hans Maj:t Konungen vid ankomsten till Norge haft, att en munipallag sedan längre tid tillbaka utgjort ämnet för högstdensammes öfvervägande af de borgerliga samfundsförhållanderna, och att om kommunerne sysselsatte sig med sine inre ärender, skulle en regering, som endast hade att vårda de höga financiella, lagstiftande, administrativa och politiska åsigterna, blifva mera nyttig för sitt land än då den öfverlemnar sig åt detaljer, i afseende hvarpå den bästa uppfattning, det kraftigaste mod och den mest stadgade erfarenhet ofta misslyckas, bör man med visshet kunna förutse, att Ständernas önskan snart går i fullbordan, likasåväl som Norge redan fått sin i denna del uppfyld. Det är sannt, Norska folket har sjelf föreslagit sin municipallag; men dervid bör hågkommas, att lagstiftningen i denna del, efter Norges grundlag, tillkommer Storthinget och icke såsom i Sverge förnämligast konungen, ehuru hans sanktion fordras, för att göra beslutet gällande, men hvilken, då Storthinget fortfarande yrkar deruppå, i smom tid måste lemnas. Således är det klart, att i det skick frågan i Sverge nu ,är, sedan konungen godkänt fmunicipallagens införande i Norge och derom yttrat sig, på sätt vi anfört, vi endast hafva att afvakta konungens återkomst till hufvudstaden, för att emottaga frukten af öfver fyra års begrundande af hvad för Sverge i denna del kan vara nyttigt och tjenligt att införa, med ledning af hvad i och för Norge redan är stadgadt. Den förflutna tiden, sedan år 4834, synes hafva varit tillräcklig för konungen att inhemta sakkunnige mäns yttranden i ämnet, och att desse icke uteblifvit, måste få antagas såsom säkert, ehuru Statstidningen derom ingenting nämnt. Det kan åtminstone icke sägas, att ett nödigt initiatif från Ständernas sida, till bevis om folkets önskningar i afseende på denna vigtiga angelägenhet, fattas. Skulle åter municipalitetsväsendets införande hos oss ännu längre uppskjutas, torde vi, efter de fakta vi haf. va för oss, få tillskrifva det konungens rådgifvares afstyrkande, förmodligen på goda skäl, hvilka det endast tillhör ett blifvande konstitutionsutskott att bedöma. Imedlertid, och när man besinnar det nära sammanhang municipal väsendet äger med fattigvården, som hufvndsakligen bestrides af kommunerna i landet, och alt samma man, som väckt fråga om municipalförvaltningens i allmänhet införande i Sverge, af konungen blifvit kallad till ledamot uti den nyss organiserade stora fattigkommittceen, så torde deraf kunna dragas den slutsatsen, att en slik kallelse icke tillkommit af en blott tillfällighet, utan har en djupare betydelse, och således bör kunna antagas för ett lyckligt förebud till flera goda: tidens tecken. Atminstone har det biltills hört till sälsyntheter, att inom oppositionen söka föremål för förtroendeuppdrag från styrelsens sida. Hvad vi här ofvan yttrat, hindrar likväl icke, att pressen bör å sin sida söka, i hvad den kan, medverka till resultatets vinnande. Den bör det så mycket mera, då Konungen redan på förhand genom sitt ord gifvit på hand på efterkommandet af representationens redan för flera år sedan tillkännagifna önskningar. Vi äre ock förvissade, att då tiden snart skyndar, den under Hans Maj:ts frånvaro tillförordnade Regeringen gör allt, hvad på den