Aftonbladet – 18 januari 1839, sida 1

AV oo VU VU VIII MIULRAN postvagnen, på spektaklet och i vissa salonger träffar man ofta välklädda, anständiga personer, som tillegnat sig höfliga mancr och talesätt; man tror sig kunna utbyta några idter med dem, men efter de första fem minuterna stöter man ofta just hos de rikare på den mest nedslående själstomhet och ödslighet, som på det besynnerligaste sätt bryter af emot den liflighet och det sunda omdöme, hvilka ej sällan träffas hos de mindre bemedlade. Konsten är i dess ögon en leksak för sysslolösa aristokrater. Sällskapshfyvet älskar den föga, emedan den icke känner några sällskapliga behof; en eller två gånger om året ger den rika borgaren en lysande middag eller en soiree med dans: då öppnas alla dörrar, alla rum skuras, alla trappor sopas, alla kärl putsas, alla bordsprydnader framsökas, och kött, viner och likörer tynga borden; då dagen är förbi och egenkärleken mättad, ställer man allt åter på sin gamla plats, stänger till dörrarne, fäller ned jalusierna och lefver hela den öfriga tiden af äret inom sina fyra väggar, som en anakoret i sin håla. Man måste känna provinslifvet i Frank rike, för att kunna göra sig ett begrepp om medelklassens liflöshet. Derjemte är hon öfver all föreställning oförskämd och inbilsk. Gemene man och bonden i Frankrike hafva en stor respekt för folk, som veta mer än de; den Fransyske kälkborgaren deremot föraktar hvarje moralisk makt; lan beundrar blott materiell kraft och rikedom; han skulle taga lifvet af sin son eller göra honom arflös, om han ville blifva målare, tonkonstnär eller poet. Med allt detta lefyver i den Fransyska borgareklassens sinne en frihetskänsla af otrolig seghet och lifskraft. Så 7smidigt den också böjt nacken under oketsedan 1830, så utbryter dess insubor dinatlonsfeber genast å nyo, så snart fråga blir att gynna presterskapet. Regeringen skulle kunna upp häfva kartan och proklamera diktaturen; borgarklassen skulle icke för ögonblicket uppresa sig deremot; men aldrig skall den gå in på att underkasta sig Romerska hierarkien. Borgarklassen är ännu helt och hållet inne på det förra seklets ideer; Voltaire, Rousseau och Diderot äro i provinserna ännu lika nya och unga, som de voro för 50 år sedan, och vi tro, att medelklassen i Frankrike i detta hänseende har en underbart instinkt. Inom den högre sferen är striden visserligen utkämpad, men ännu icke i sederna. I trots af de sår, Fransyska revolutionen slagit det katolska presterskapet, anser detta sig likväl icke öfvervunnet; i departementerna är det ännu alltid lika intolerant som någonsin. Julidynastien må se sig före; borgarklassens unga afföda har ärft fädrens hat emot prestväldet, och brinner icke af någon enthusiasm för monarkien, hvilken den blott så länge skall stödja, som;denna blir sitt borgerliga ursprung trogen och utvecklar hvad deraf följer. I Frankrike finnes ännu alls icke någon egentlig medelklass; hvad man nu för tiden kallar bourgeoisie, är icke annat än ett politiskt parti, mer trånghjertadt och inskränkt än alla andra partier, och blotta barndomen till en blifvande medelklass. Öfver hufvud finnes i det nyare Frankrike ingenting annat än partier, hvilka ömsesidigt ligga i fejd med hvarandra och innesluta hvarandra, och således äro utan all framtid. Ludvig Filip är den äkta representanten af 1789 års borgarklass; han delar alla dess behof och sympatier, och har med beundransvärd takt insett, att qvarlefvorna af denna gamla borgarklass, hvilkn vie Jemapp es och Valency stred vid hansisida, var det enda parti, som var starkt nog att besörja de vanliga samhällsbehofvens polis. Med tillbjelp af denna kloka borgarmilis har Ludvig Filip beskyddat det närvarande frän republikanernes af 1793 galna herravälde, och från återkomsten af det feodala konungadömet, och deri handlat alldeles konseqvent med hela sitt föregående lif och med borgarklassens principer; han ville upprigtigt hvad han ansåg för nationens bästa, och kar genomårifvit det med en kraft, en uthållighet, en skarpsynthet och en moderation, som historien icke skall förgäta, utan räkna honom till förtjenst. Men vi bålla före, att det icke är honom förunnadt att gå längre. Borgarklassen från 4789 är en utmattad statskropp; den kan ännu i några år förrätta invalidtjenst, gå på vakt och rensa gatorna från arepublikanskt och annat otygw men den politiska öfvervigten sjunker ur dess vanmäktiga hand, Hennes lid är förbi; hon har tagit lifvet af feodalaristokratien, och det återstår för henne icke annat än att dö och med sin aska göda den jord. hvarur en blifvande medelklass skall uppspira. t den nuvarande thronarfvingen är den farliga äran förbehållen, att börja denna medelklassens regemente, och derigenom utvidga kretsen för Julirevolutionen Her ock framkalla en ny katastrof., STOCKHOLM den 18 Januari.