Aftonbladet – 17 januari 1839, sida 3

2. GLaAllaliion maste Ndiva YvYallt Sanska Nnanförd och hafva mycket förtroende för mig, då kon kunde gifva mig ett förtroende, som så komprometterade hemligheten af hans ålder. Han ?ortfor: Denna dag, jag glömmer den aldrig, gaf man första representationen af Elisca, af Favieres och Gretry. Madam St. Aubin debuterade. i — Pjesen och aktrisen hade en pyramidalisk framgång. O hvilken musik, hvilka poemer, hvilka sångare hade vi icke den tiden! Midt under spektaklet öppnades en loge med mycket buller och en ung dam inträdde med ett talrikt utmärkt följe. Nyss anländ till Paris, kände jag ännu icke gudomligheten på moTIdet: jag frågade en af mina, vänner som visade mig den godheten att vara min ledsagare i den parisiska verldens labyrint. — Herre! sade han, ni känner icke -ännu madame N..., den gudomliga Cornelia, drottningen på våra feter? Följ mig, så skall jag genast presentera er. — Men en presentation på spektaklet, detta synes mig något sans fagon. — Bruket tillåter det. Jag lät honom göra så och följde under hjertklappning till madame N...s loge; hon hevärdigade mig med ett charmant småleende och några förbindande ord. Jag sade min vän, att jag började intagas af en häftig passion för den tillbedjansvärde Cornelia. — I detta fall, svarade han, om det icke endast är en öfvergående fantasi, måste man riskera äfventyret och sätta er i relation till madame N...; det är mindre svårt än vådligt. Ni har ju talt till mig om en af edra slägtingar, riddaren de L., som emigrerat och som ville återvända till Frankrike? Madame N. har makt till hvad hon vill; en af de mest inflytelserika män i staten nekar henne ingen begäran. Hon är i högsta grad förbindlig och skall icke önska något högre än att tjena er i denna affär. Min kusin, öfversten, som är upptagen i hennes intima krets, skall ge er rekommendationsbref. Detta skall förskaffa er tillträde till gudinnans petit lever. Tvenne dagar derefter, inemot middagen, inträdde jag i ett elegant hotel på rue Chatereine. Man lät mig vänta i en liten salong, der jag befann mig ensam med en något storväxt herre, som höll under armen ett schatull af rödt marokin. Efter tio minuters väntan infördes vi till madame N. Huru skall jag kunna måla för er denna kammare, denna fristad för gracerna af direktoriets period? Enligt dagens mod var den i en blandad stil, till hälften Egyptisk och till hälften Romersk. Ett draperi af gult siden, orneradt med lansar och trofeer, sammangöt midt i taket sina talrika veck, under vingarne på en amorin, som riktade en trolös pil åt sängen; konsoler, understödda af sfinxer, voro fullsatta med etruskiska vaser; sängen, rikt draperad med guldstickade omhängen, placerad på en estrad, hade form af ett fartyg. Alla ornamenter, alla möbler buro bilden af Mars, Venns och Iris; Capitolii Olymp räckte händerna åt Faraonernas bisarra gudar. Öfverallt hvart ögat vände sig mötte det förgyllningar, dyrbara vaser, casseletter och artificiella blomster. Ingenting kunde förliknas vid lyxen i detta lilla tempel. O, min vän, det var charmant! Gudinnan låg; när hennes kammarjungfru anmält oss, den stora herrn och jag, lät en liten !juf flöjtstämma höra sig inifrån det hermetiskt slutna draperiet. — Ah, Herr Lancelot, sade hon, ni är charmant! Ni har mina ringar med er? det är en i sanning förvånande noggrannhet. Icke sannt, ni kommer för att låta mig försöka dem? Hr Lancelot framtog ur sitt schatull fyra magnifika ringar och till min störa förvåning såg jag en liten fot smyga sig mellan vecken på draperiet. Men hvilken fot! (Mr Camaillon gjorde i tankarne en till hälften osynlig slängkyss.) En fot af ojemförlig finhet, hvithet och delikatess, en fot, till hvilken Cendrillons toffel eller en kinesisk sko lätt skulle passat. Rinsarne voro för denna mignonfot, och jag afunlades herr Lancelots lycka, som fick probera lem. Man skulle tro, att den honnetta juveeraren, sedan han hållit i sina händer denna örtjusande fot, borde ansett sig nog betald; inedlertid våsade han framkomma med en tve