Aftonbladet – 17 januari 1839, sida 1

asednaste förhören på de till honom framställade frågor lemnat, härledt sig derifrån, att han ibland till sitt begrepp vore ganska svag och aslö, i synnerhet då han kom att grubbla på aden ifrågavarande händelsen, vid hvilka tillafällen han ej kunde gifva rediga svar., Sedermera aflade Stenvall, dels pa frågor, dels sjelfmant, utan att visa det minsta tecken till ånger öfver sin missgerning, en redig och detaljerad bekännelse, likadan med den han vid första förhöret algifvit. Han medgaf äfven, att han vid det tillfälle då han mördade Isoz begagnat en knif, hvarmed han tilldelat Isoz flere styng, dels på magen och dels på ryggen. I afseende åter å motivet för den rysvärda handlingen, vidhöll Stenvall likväl sine förre uppgifter eller att han begått den, för det 1soz skulle hafva haft stämplingar emot hans lif. Ordföranden frågade: kan ni ej föreställa er, huru orimligt det är, att Isoz velat taga lifvet af eder ?) Stenvall svarade: Han ville ej taga lifvet al mig, men han har betalt ut pengar till andra för det de skola göra det., Hr Lif-Medicus och riddaren Ahlberg upplyste: att Stenvall, under de första samtalen lemnat de mest förnuftsvidriga svar, eller ock ett ihärdigt adet vet jag eju; men att han sedermera, då frågorne varit beledsagade med hotelser och förmaningar, börjat blifva mera öppenhjertig och redig. Sedan upplästes för Stenvall den af honom vid första förhöret om förloppet af mordgerningen afeilne berättelse, hvilken Stenvall till alla delar erkände. Ordföranden frågade: kan ni ännu ej finna huru orimligt det är, att Carl Isoz, som ililfstiden varit en god mennsika och med verklig välvilja vid alla tillfällen omfattat eder, eder hustru och edra barn, skulle vilja taga lifvet af eder, och inser ni ej, att det är en galenskap att påstå sådant?, Stenvall svarade: Nej! det är ingen galenskap, ty om det vore det sista ordet jag skulle säga, så är det sant, att Carl och Johan Isoz betalt ut pengar för mitt och min hustrus lif.a Då Stenvall tillfrågades, hvarifrån han hemtat dessa ogrundade misstankar, kunde han likväl icke derför på annat sätt redogöra, än att han uppgaf, det en främmande person en dag, då Stenvall samt Carl och Johan Isoz varit sysselsatte med arbete på verkstaden, skulle hafva dit inkommit och samtalat med Carl och Johan, derunder de för den okände personen skulle hafva utvisat Stenvall, hvars anletsdrag den främmande derefter aftecknat, för att, efter Stenvalls förmenande, igenkänna honom vid föröfvandet af mordet, hvarom Stenvall bestämdt vore öfvertygad, att de samtalat. Hr Assessor af Grubbens yttrade: aatt den fixa idgen, som Stenvall fattat, troligen uppkommit genom en längre tid underhållen ovilja emot Carl Isozp. Aktor uppgaf slutligen, det han hört sägas, att Destillatoren Lindroth skulle kunna lemna många upplysningar i detta mål, med anledning hvaraf och för Hr Lindroths inkallande fullföljden af undersökningen uppsköts till Tisdagen den 22 dennes.