Aftonbladet – 12 januari 1839, sida 2

IM IVO VI, ÖOÖVDIRSLallL UC5S5Sd UOIUTtCS Sd, dl Höjnanten, utan att underrätta Nordgren om p I orsaken till bestraffningen eller pryglens antal, YI sjelf med en hasselkäpp tilldelat Nordgren en i mängd slag, icke blott obestämda till antalet, ; Jutan äfven applicerade å kroppsdelar, som bordt -Jvara skyddade, samt derefter, för det NordIgren, såsom några förmäla, yttrat att han vwilIle taga lifvet af sig, låtit innesluta honom uti jarrest utan tillsyn; att Nordgren väl följande dagen, på kommendantens tillsägelse, blifvit ur NVarresten utsläppt, men beklagat sig, att han var illa sjuk, och måste två dagar derefter intagas Jå sjukhuset, der han å nionde dygnet efter beIstraffningen afled; vidare att den af rezgementsläkaren Doktor Mäöllern meddelade attest upplyst, att Nordgren, som varit af klen kroppsI konstitution, befunnits angripen af en djupt inträngande kallbrand, äfven å nedra hälften af ryggen, uppkommen af inflamationen efter slagen och försummelse af tidig hjelp, och hvartill under kallbrandens början slagit sig en nervös rötfeber, hvilken skulle hafva vållat Nordgrens död, samt slutligen att Sundhetskollegium, uppå anmodan af KrigshofRätten, som funnit Regementsläkarens nu beskrilne attest obestämd, deröfver meddelat den förklaring, att bestraffningen hade cper accidensa (genom tillstötande omständigheter) vållat Nordgrens död. Det är äfven af samma handlingar bekant, att krigsfiskalen yrkat, att Löjtnanten Gjörloff måtte för sin nu beskrifna förbrytelse, utom annan bestraffning, dömas till erläggande af hel mansbot, samt undergående af den dermed förenade kyrkoplikt, och efter öfvervägande af allt detta, har krigshofrätten stadnat i följande beslut: Fördenskull, och som jemväl afseende fästas bör så väl derå, att Löjtnanten Gjörloff haft ordres att låta verkställa prygelstraffet, som ock derå, att Nordgren varit genom ett omåttligt bruk af starka drycker darrande, vacklande oeh i hög grad försvagad, så att blott de afvikelser från bestämda föreskrifter och .den öfyverdrift i bestraffningen, som vid tillfället ägt rum, hufvudsakligen böra läggas Löjtnanten Gjörloff till last, pröfvar Kongl. Krigshofrätten, i förmågo af 23, 30 och 33 i 1798 års Kongl.Krigsartiklar, Kongl. Cirkularet d. 26 Noy. 1842, 39 kap. 2 sista mom. Missgerningsbalken och Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, rättvist förklara, det skall Hr Erik Gjörloff för of vanförmälte fel och förbrytelser mista sin vid Norra Skånska InfanterieRegementet innehafvande löjtnantsbeställning, plikta half mansbot med femtio (50) Riksdaler Banko och undergå enskild skrift och aflösning; hvaremot Kongl. Krigshofrätten finner, att den af Gjörloff vidtagna åtgärd, att efter pryglingens slut återföra Nordgren, som under bestraffningen gifvit anledning till den förmodan, att han hade för afsigt att sig sjelf lifvet afhända, till arresten, der han i 48 timmar blifvit qvarhållen, icke böra medföra serskild ansvarighet, helst Nordgren icke då gifvit tillkänna, att han varit af någon sjukdom angripen, och han, så fort anmälan derom skett, erhållit behörig läkarevård. Det förefaller, som detta utslag icke fullt qvadrerade med de grunder för lagskipning i dråpmål, som 1 allmänhet följas. För det första kan med skäl sättas i fråga, huruvida de Löjtnant Gjörloff meddelade ordres, att låta verkställa en bestraffning, kunna lända honom till ursäkt, när redan i sättet att verkställa dem ligger en öfverträdelse, så mycket betänkligare, som Löjtnanten sjelf var anklagare och således hade en serskild anledning att icke gifva luft åt sitt elaka lynne vid straffets verkställande. För det andra kan samma anmärkning lämpas till den äfven bland de mildrande uppförda omständigheten, att Nordgren varit asvag, darrande och vacklande,, emedan just denna omständighet bordt ålägga Löjtnanten att icke blott bland det alternatift anbefallda antalet prygel välja det minsta, utan äfven att låta applicera detta på det lindrigaste. Man kan således svårligen annat finna, än att de omständigheter, Krigshofrätten i Utslaget uppfört i Hr Löjtnantens kredit, eller räknat till de mildrande, rättare bordt uppföras i debet, eler bland de försvårande; och anmärkningsvärdt ir, att Krigshofrätten sjelf antagit, att afvikelen från bestämda föreskrifter och öfverdrift i vestraffningen är det, som bör läggas Löjtnanen till last. — Att vidare, och sedan man så vårt misshandlat en person och bragt honom den förtviflan, att han skulle önskat afhända ig lifvet, innesluta honom i arrest utan tillyn, och sålunda afskära möjligheten att föreomma de svåra följderna af den lagstridiga andlingen, synes verkligen vara att lägga sista anden vid verket och skulle säkert af de flej