munds intriger, förbigås. Kriget mellan Harald Hårdråde och Svenskarna aflopp ganska skonsamt, säger förf. Hvarföre ej så godt, med en obetydlig träffning, iden Svenskarne förlorade, genom Lagman Thorvids feghet? Att Inge den äldre var hetlefrad, har ej något intyg för sig. Hans förhallande mot Normännen på Qvaldinsö bevisar snarare en lugn än häftig karakter. Att han vägrade offra och ville utbreda kri1 Istendomen, hörde till hans öfvertygelse, ej till 1 I temperamentet. — Historien nämner ej något rIkrig med Norge under Inge den yngres regering: Tvärtom förtäljer Sturleson, att Konung Eisten i Norge förmåade Jemtlänningarne att frivilligt gifva sig under honom, men talar ej om någon deraf följande ofrid. Så vann, säger Sturleson, Osten, med ftlokhet, hvad hans förfäder fåfängt sökt vinna genom vapen. — Förf. vederlägger sig sjelf då han säger, att Inge ej brydde sig om Jemtlands förlust. — Alt lägga i frågorna läroämnen i stället för i svaren, är förfeladt. Förf. frågar: huru slöts kriget för den hoppfulle och skrytande Sven Grathe? En ny inskjuten fråga, med hvad utsigter Sven Grathe började detta krig, och TR vn OT Sveriges landskaper och fruntimmer, skulle gjort hela förhållandet tydligt. — Att Carl Sverkersson frivilligt afstått sin rätt till kronan åt Erik den helige, i anledning af den aktning han hyste för honom, är en temligen godtycklig hypotes. Tvärtom föreställa häfdatecknarne förhållandet emeilan Erik och Carl såsom föga vänskapligt, och framställa honom till och med såsom medbrottslig i Eriks död, en sak som svårligen låter förena sig med aktningen. — Knut Eriksson upptog ej Carl VIT, utan Sverker Carlsson till medregent. — Det var ej vid Erik Läspes anträde tillregeringen, utan under hans minderårighet, Folkkungarne gjorde uppror. Konungen var då blott 43 år gammal. — Då förf. använder en serskild fråga och svar derpå, att Mechtild var Birger Jarls andra gemål, hade vi också kunnat få veta, att hon var Danska konungen Abels enka, ett väsendtligt drag för att visa den aktning, hvari Birger stod äfven hos Sveriges grannar. — Då Birgers lagar om kyrkofred och qvinnofred fått en förklaring, kunde väl de två andra, lika så vigtiga, om hemfred och tingsfred blifvit nämnda. — Folkungarnas försök, att vid upproret mot Magnus Ladulås insätta Waldemar på thronen, stannade blott vid hotelser. — Torkel Knutsson var riksmarsk, ej riksdrots. Men rummet tillåter oss måhända icke, att mera specielt fortsätta denna granskning, isynnerhet till den sednare delen. Det rikare förrådet af ämnen, som finnes från Gustaf Wasas tid, har tvungit förf. att gå ifrån den i början temligen troget följda principen, att göra svaren korta. Dessa växa stundom i andra delen till en så betydlig längd, att vi tro det blifva synd om lärjungen, isynnerhet om han råkar ut för en preceptor, som gör sig till pligt alt fordra ordagrann utanläsning, och icke förstår alt genom nya frågor dela dem, samt lifva intresset. Vi kunna såsom exempel anföra svaren om reduktionen, indelningssättet, kriget 17414 och flera andra. Som sagdt är, har förf. sin ursäkt i copia rerum. Vi skulle likväl önska, att ifall frågan blir om en ny upplaga, man ej må spara några blads tillökning, för att genom en fullständigare katechetisk utveckling af ämnena göra boken så mycket som möjligt passande för sin bestämmelse. För nedanstaende, al ett i JM 444 (280) af detta blad för den 29 sistl. November infördt cbref från Ångermanlanda föranledda replik har ett rum blivit begärdt i bladet. Efterkommande denna önskan, utbedje vi oss blott få bifoga ett par ord i anledning af innehållet: FTYSTTEOWwW FF Foss o2— ooo mm Te JA es 2 Av vr svaret, att hans höidingar delat sins emellan