Svenska fistorven framsida rv fragor oc svar, öfver hedniska och catholska tiden Del. 4. D:o öfver Lutherska tiden, 2 De len. Stockholm 1838 hos A. Wallin. Referenten erkänner, att han från sin ungdom haft prevention mot historiska katecheser allt sedan man plågade honom i pojkåren met Fant, som så när tagit ur honom tycket fö historiens studium, och har ej funnit skäl at gå från den öfvertygelsen, att det är det svå raste arbete man kan ålägga en historisk för faltare. Att fråga är ingen konst; men al fråga på ett sätt, som kan föranleda till bestäm. da och rediga svar, nya utveckiungar af idcej i elevens själ; se, deri består den stora hemlig heten för all katechetik och således äfven der bistoriska. En historisk katechesförfattare måsle så väl som alla andra spela en dubbe roll, måste sälta sig så väl i undervisarens som elevens ställe, måste såsom frågande nedsänka sig till den sednare och som svarande upplyfta eleven till sig. Frågorna måste var: bestämda för att framkalla bestämda svar; svaren så enkla, som de supponeras komma ur er någorlunda begåfvad elevs mun och framför allt ej genom någon onödig längd tvinga honom att för mycket anstränga minnet, då de hellre kunde fördelas i flera frågor. Man kan derföre ej undra, att de flesta af våra historiska compendii författare valt den sammanhängande berättelsen, som ålagt dem mindre tvång. Också är denna utan tvifvel den bästa, så snart boken kommer i en lärares händer som förstår att kalechisera; ty naturligt är det och al erfarenheten bestyrkt att frågan och svaret fordra hvar sin serskilda man. Det medgilves likväl gerna att på ett visst stadium af undervisningsverket kan en katechiserad historia både vara nyttig och nödvändig, der som ej lärare med tillräcklig underbyggnad och skicklighet i katechetiken finnas, som förhållandet som oftast är vid skolor på landet och kanske (om vi våga tilllägga) vid många af de undervisningsanstalter, som förestås af fruntimmer. Här kan en lärobok i frågor och svar vara rätt behöfbg och wvi antaga, att författaren arbetat för etta ändamål. Till hans rättvisa loford bör nämnas, att han temligen fullständigt samlat i denna lila bok de vigtigaste notiser, som behöfvas för första undervisningen, och det vi hafva funnit, att vid hans framställningssätt anmärka, kan möjligen framdeles afhjelpas. Förf. säger hednisk religion vara, adå man dyrkar beläten i stället för den enda och sanna guden. Voro då ej Zoroasters lära, Sabeismen, Germanernas älsta kult m. fl. hedniska religioner? Rätta definitionen är att dyrka det skapade i stäilet för skaparen, eller ännu enklare tillbedja flera gudar. Att Oden härstammade från Priamus i Troja, är en af medeltidens hypotheser, som man gerna kan umbära vid första undervisningen. Hvarföre Oden ristade sig med Geirsodd, är ej bestämdt anfördt; orsaken var, att endast svärdfallne fingo tillträde i Wallihall. — Att Yngve Frey högsattes al fruktan för uppror, nämnes ej 1 ynglingasagan. — Planen var förmodligen att öfvertyga folket, det äfven de aflidna drottarne kunde utverka välsignelse för landet. Men hypotheser höra ej till kompendier. Det gifves ej flera berättelser om Svedgers död. Den som förf. kallar den andra är försök att prosaiskt förklara den poetiska och mythiska berättelsen om Svedgers hädanfärd. — Skiafarbondi är orätt öfversatt med skeppsbo; skeprens egare eller herre är det rätta. Stundom öfversätter förf. de Nordiska Konungarnas tillnamn, såsom hos Dag och Ågne, stundom hbibehållas de oöfversatta såsom hos Eigil Tunnadolgi. — Huru Skjalf kom så nära åt Agne, att hon kunde upphänga honom är ej nämdt. Det var deras bröllopsnatt. — Förf. säger att Eigil gaf skatt åt Danska Konungen Frode. Ynglingasagan nekar det; askatt gaf han aldriga säger hon bestämdt, det var årliga skänker frivilligt gifna af erkänsla. — Hvad slags våld Ingiald Hilråda utöfvade mot Fylkiskonungarna, nämnes ei. Denna mordbrand var dock en af de märkvärdigaste händelser under hednatiden. Lika obestämdt nämnes ett svek, som Ivar Vidfamne utöfvade på Seland; men ej hvari det bestod. ! — Hvari Ragnar Lodbroks treflighet bestod, nämnes ej, åtminstone måtte hans fiender ej mycket berömt den. — Sigrid Storråda yttrade ieke uså gör man med småkungar, utan, aså PV