Aftonbladet – 5 januari 1839, sida 3

I Dezagna nasra Inutultiiga MICUUCIalUuch CHI 0 I troenden. BLANDADE ÄMNEN. . Några Lappars äfventyr. En strandlapp 1 Carlsö socken, Ole Josefsson I Sörtröm, jemte dess son och en tredje person, utstodo förliden sommar i Finnmarken ett I svårt missöde. De hade rest till Finnmarken för att försöka sin lycka med jagt och uppeI höllo sig vid Juli månads slut på Sandön och i dess grannskap, för att söka efter utter. Utltröttade af arbete landade de en dag vid en liten holme i Blockfjorden för att hvila sig. IDe kunde ej uppdraga båtarne på land, emeI dan stranden var allt för brant, men trodde Idem säkert förtöjda derigenom, att de förde I draggen i land och låto dess ena klo gripa Ined i en remna af berget. Men medan de I sofvo, spelade vinden dem ett betänkligt spratt derigenom att den gick öfver till en annan kant, hvarigenom båten vände sig och dragIgens klo löstes ur bergsremnan. I detsamma Idraggen plumpade i sjön, vaknade männerna, men innan de hunno fram, hade båten redan aflägsnat sig från land och de måste med förskräckelse åskåda, huru han allt mer och mer aflägsnade sig samt slulligen dref in uti en liten Ingn bugt på en gent emot och på ett par bösshålls afstånd belägen holme. Holmen, på hvilken de befunno sig, var obebodd, simma kunde de icke och matsäcden, som de just efter sömnen ämnade tillita, befann sig i bå-e ten. Deras ställning var således ganska betänklig, så mycket mer som den obebodda. holmen icke var någon Robinson Cruses ö, ty der funnos :hvarken frukter, träd eller villebråd. De tröstade sig likväl i början med tanken att snart få sigte på någon farkost, som räddade dem ur förlägenheten, och stillade i början sin hunger med syra, som växte på stranden. Men efter ett par dagars fåfäng väntan, och allt hårdare ansatte af hungern, hvilken var så mycket plågsammare, som de tydligen kunde urskilja matpåsarne i båten, började de att anstränga sin uppfinningsförmåga för att rädda sig. I denna afsigt samlade de enbuskar, som till stor mängd, men blott en halfalns höjd, växte på stranden, och gjorde af dem stora bundtar för att med dessas tillhjelp färja sig öfver till holmen, der båten låg. Den ene af dem efter den andre gjorde dermed, då vinden så fogade sig, försök, men enbundtarne ville icke bära. Sedan sålunda några dagar förflutit och allt syrgräs under tiden blifvit förtärdt, afmattades de så, att alla vidare försök öfverstego deras krafter, och de ansågo sin undergång oundviklig. Det var nu på tionde dagen efter deras olyckliga fångenskap på denna holme, då Ole Josefsson, ytterligare utmattad, föll i en dödlik dvala, så att de öfrige ansågo honom för död. Sonen släpade sig då upp på en närbelägen höjd, framtog sin bönbok och bad innerligt, att Gud måtte förläna honom styrka att gå sin sista stund till möte, eller, om det så vore Hans vilja, frälsa honom från den död, hans fader sannolikt redan lidit. Derpå såg han än en gång utåt sjön, och upptäckte — hvilken glädje! en föga aflägsen båt. Hans glädjerop väckte till och med fadren ur dödsslummern , och alla ansträngde nu sina krafter, för att med ett gemensamt skri väcka båtfolkets uppmärksamhet. Ehuru deras krafter voro nog svaga, tycktes ljudet likvälstarkt nog, för att kunna nå båten, och förskräckelsen blef . derföre så mycket större, när de sågo denna vända och med ökad fart aflägsna sig. I största hast ilade de nu ned till yttersta strandens punkt, och sökte medelst rop och tilltal, dels på norska dels på lappska, väcka de i båten varande personers medlidande. Dessa vände verkligen åter och lade genast till vid holmen, samt lemnade de olycklige allt bistånd. De hade rätt väl hört det första tillropet, men trodde fullt och fast att det kom från Drauen (ett elakt sjörå), som grasserade på nämnde holme. —tb— Tros SL AA T Pranleika mg RR a