Aftonbladet – 3 januari 1839, sida 2

använde så kallade skarpa profven på våta vägen, samt att bestämma hvilken halt guldoch sillvermyntet verkligen bör äga, om den somj förbrukar detj på vanlig väg verkligen skall återfå, hvad han efter myntifoten är berätligad att deri finna. Allt detta faller sig klart äfven för den, som blott a priori slutar till grunden för stadgandet om vederbörande kontrollörers skyldighet att aftaga och förvara prof af vissa metallarbeten: men det blir ännu klarare, om man kastar en blick på kontroilförfattningarne, hvaraf vi blott vilja citera tvänne, den ena så bindande, att vi icke undra, att den blifvit från herr öfver direktörens egna citationer utesluten. Kommersekollegii cirkulärbref 1762 den 44 Dec. påminner, att så tillräcklige profspånor afskafvas, att de hvart fjerdedels år för hvarje arbetare i silfver utgöra 4-46:dels lod, hvilka oför dröjligen till kontrollkontoret insändas — — — avarande samma föreskrifna vigt så mycket angelägnare som, jemte det flera eldprof för säkerhetens skull komma att anställas, äfven något deraf bör blifva i behåll och till öfverlopps att, i händelse af knappeller underhalt, såsom vedermäle förvaras, samt ifall tillverkaren skulle för sin egen öfvertygelse åstunda, att sjelf eller genom andra vid kontoret göra eller låta anställa motprof, eller ock en ytterligare undersökning bivista låta, sådant då icke bör vara honom betaget. Kongl. Brefvet till Kommersekollegium 47358 den 48 Juli är i hänseende till skyldigheten att förvara vedermälena, om möjligt, ännu tydligare. Beträffande åter de arbeten, yttrar nämade bref, som i det ringaste finnas gå under förenämnde lägsta halt, men dock af vanvård eller okunnighet kunna skönjas eller förmodas vara underhaltigt tillverkade; så samtycke vi äfven i nåder, att Öfverdirektören och kontoret må äga hemligt tillstånd dem utan vidare anmälan att sönderslå och mästaren återställa, hvarjemte likväl elt tillräckeligt prof af den underhaltiga vahran, med mästarens stämpel och årsbokstafven, deraf bör utklippas att till vedermäle för framtiden å den begångna förseelsen förvaras. Det är dessutom klart att äfven, om herr Å:s åsigt om en sängre eller kortare prescriptionstid kunde antagas, deraf dock icke skulle följa, att vedermälena finge förstöras, nemligen al den, som är deras vårdare, icke deras ägare. Den rättfärdiggörelse Hr A. skulie hämta deraf, att ingen föreskrift finnes i reglementet, som ålägger öfverdir. att göra hemställning till Kollegium angående inventariernas disposition, faller alldeles bort, icke blott derföre, att ingen får göra allt hvad icke är uttryckligen förbjudet, utan äfven och isynnerhet derföre, att fråga här icke är om disposition af kontrollverkets inventarier, utan om nedsmältning af en kontrollverkets samling; och hvad angår Hr A:s förmenande, att hbergskollegium ej skulle vilja ansvara för eller förmält sig vilja taga vård om vedermälena, m. m. förtjenar det ej ens att beläggas med en anmärkning. Att 1-4:del al vedermälena skulle saknas, strider helt och hållet mot 41833 års inventariilängd; men väl lärer en upptäckt nyligen vara gjord, att en nedsmältning af vedermälen en gang tillförene och för lång tid tillbaka skett, för att afhjelpa det då med knappa tillgångar försedda verkets brist på så kalladt qvarteringssilfvet. Denna nedsmältning skiljer sig likväl från Ir A:s deruti, att den skedde för ett nödigt och uppgifvet behof, samt genast och tydligt antecknades i inventariilängden. För hvad behof åter Hr 4. företog sin nedsmältning, samt på hvad sätt han användt de medel han derigenom bekommit, derom upplyser, såsom redan anmärkt är, hans förklaring ingenting, ehuru detta är på sitt sätt det, som hufvudsakligen karakteriserar hela åtgärden. tr En insänd och i sista Fredagsbladet införd KS ET vr T a