Aftonbladet – 3 januari 1839, sida 1

—!! a -— En enda omständighet förtijenar att anmärkas med bifall i detta throntal det innehåller icke ett ord emot faktionerna eller om ondskans stämplingar. Allmänna förståndet har slutligen tvungilt de styrande, att öfvergifya denna utnötta och ofta orättvisa fraseologi.a Le Constitutionel berättar, att throntalet mottogs med en allmän tystnad och köld, och att det endast var då grefvens af Paris födelse omnämndes, som nägra bifallstecken förmärktes. I afseende på sjelfva talets innehåll yttrar samma tidning vidare: aLåtom oss tillse på hvad sätt frågorna der behandlas. Belgien! hvar och en vet att allt är afgjordt i konferensen i London, och att det blott är fråga om ett uppskof i verkställigheten af det suveräna beslut, som rycker Luxemburg och Limburg från Konung Leopold, för att gifva dem åt Konung Wilhelm. Det betyder ingenting; ministeren talar blott om ett nära förestående af, örande, och tillägger, liksom för att håna smärtan hos en bundsförvant, som hon öfvergifver, att detta afgörande kommer att blifva fredlijt. Vi älska icke att upphetsa ett folk till krig; men hyem har sagt eder, att Belgien fredligt underkastar sig den förödmjukelse, J bereden detsamma? hvem har sagt eder, att det icke försöker en olika strid, och veten J väl, J ministrar, så erfarne i affärer, hvarest elden stannar, om Konung Leopold tänder första gnistan? — Denna paragraf i kronans tal skall hafva den afskyvärda verkan att bedröfva, att nedslå modet hos Belgiska folket, och att betrygga Preussen emot följderna af den expedition, det har i sigte. Det är Frankrike, som i de 5 makternas namn åtager sig att förmå Konung Leopold och hans regering, att underkasta sig en dylik roll; ty det är klart att man haft för afsigt att genom throntalet bringa saken till slut. Detta tal ser alltför mycket ut, at i denna omständighet vara dikteradt af vissa makter, hvilka vilja betrygga sig emot Frankrike sjelf. Det är högst löjligt att tala om oberoende å propos af Belgien, som man våldför, men detta prat passar i synnerhet illa i Fransyska regeringens mun, som här, med eller emot sin vilja, spelar den bedröfligaste af alla roller. Och denna fras om Spanien, som oupphörligt återkommer, den otroliga djerfhet, hvarmed man vågar säga, att man fortfar att uppfylla qnadrupelalliansens stadganden! Har man ännu icke tröttnat vid denna ärliga osanning? Har man icke rodnat att lägga den i Konungens mun? Man tror förmodligen att, då den uttalas med denna högtidlighet, skall den med mera lätthet ännu en gång kunna bedraga de olyckliga stöden för den konstitutionella saken! Courier finner i hvarje af de strofer i thronta let, som hafva afseende på den inre ställningen , bedrägeri och oredlighet. Svaghet och förödmjukelse utgöra karakteren af den utvertes politiken. Dessa förebråelser rättfärdigas genom saknaden af den vanliga frasen om alliansen med England, bristen på något vänligt ord åt Schweitz, quadrupel-alliansens återuppståndelse i bokstafyen, samt Belgiens öfverlemnande åt sitt öde. National vet icke om man bör tillskrifva Konungens synbara obelätenhet under uppläsandet af talet kroppsligt illamående, eller förlägenhet öfver talets betydelselösa innehåll. I den satsen: candets blomstrande tillstånd är att tillskrifva det understöd, Kamrarne lemnat miöi, finner denna tidning en otvetydig bekräftelse på läran om Konunagens direkta deltagande i regeringen.