Aftonbladet – 3 januari 1839, sida 1

FRANSYSKA THRONTALET BEDÖMDT AF PARISERPRESSEN. De flere vigtiga frågor, både i den inre och den yttre politiken. som förenat oppositionens olikartade nyanser till en i samråd handlande kraft, lofva att göra den nu började Kammarsessionen i Paris mer än vanligt interessant. Det gäller huruvida den aallena styrandes viljan eller det representativa systemet skall behålla öfverhanden, och, såsom det synes, kommer denna strid att å representationens sida föras med vida mera sammanhäåällighet, än under någon föregående epok sedan Julirevolutionen. Under dessa förhållanden tro vi oss göra våra låsare ett nöje genom meddelande af några de förnämsta opps9sitionstidningarnes reflexioner öfver throntalet den 47 December: Temps: Det intryck throntalet gjort, synes på fondernas tillstånd: de hafva fallit. Oaktadt förbehållsamhet och obetydlighet vanligen anses såsom det särskilta kännemärket på dessa ministeriella kommunikationer, väntade man dock icke att se: ministeren till denna grad missbruka vanan i detta hänseende. Det finnes annars fyra eller fem frågor af högsta vigt, hvilka sedan någon tid ute-. slutande sysselsätta allmänna uppmärksamheten, och på hvilka man var angelägen att erhålla, om icke ett öppet svar, åtminstone ett sådant, hvaraf man kunde sluta till tiden och sättet för deras lösning. Throntalet berörer alla dessa frågor, men lemnar dem alla oafgjorda. Det finnes till och med en, som det helt och hållet förbigår med tystnad, vi mena räntenedsättningen. Orsaken är den, att ministeren ingenting så mycket fruktar, som uppriktighet och öppenhet. Att gå till väga med list, göra knep och orätt i spelet, se der de styrelsemedel, som användas af ministeren. Girvigheten är hennes karakter, liksom svagheten är hennes temperament. Belgiska frågan, säger throntalet, skall snart blifva afgjord på ett sätt, att på en gång Belgiens oberoende och den Europeiska fredens fortfarande derigenom betryggas. Vi tro också, att det icke skulle vara svårt att förena dessa båda saker, men ministeren fäster icke härvid samma mening, som vi, och det är detta, som skymtar fram genom mångtydigheten af de ord, hon lagt i Konungens mun. Hvad man kallar Belgiens oberoende, det är afträdande af en del af dess gebit, såsom vilkor för konungariket Belgiens erkännande af konungen i Holland. Besynnerliga oberoende, hvars första verkan är att tvinga det land, åt hvilket man Jlofvar det, att stycka sig sjelf! Då man betraktar det sätt, hvarpå den Europeiska freden blifvit upprätthållen under loppet af de sednaste 8 åren, kan man icke särdeles tvifla på att stadfästandet af de 24 artiklarne, såvidt de röra gebitet, är grundvalen för Belgiens oberoende cefter ministerens åsigt. Paragrafen, som handlar om Spanien, är besynerlig. Ministeren betygar deri på fullt alfvar, att hon efter bokstafven verkställer stadganderna i quadrupel-alliansen. Vi få väl se hvad vära bundsförvanter Engelsmännen hafva att säga om detta påstående, de som öfvergifva Belgien just för det vi öfvergifvit Spanien. Det finnes också i verlden en Spansk regering och Cortes, som högt klaga öfver att Frankrike öfvergifvit dem. Men våra ministrars förtroende för sig sjelfva är så mycket mera förtjenstfullt: det bevisar ofta mod att vara eusam om sin sanka.