Aftonbladet – 31 december 1839, sida 3

IYLL I Han Sjal TG UD PUPUTGTALTE, HUR ATAVIE VILA vänskapen tillsammans råda honom att uppväcka stormen; men hans samvete bjuder konom attlu gna henne. Hans monolog vid detta tillfälle är en af de vackraste stycken, som utgått från Delavignes penna. Edward fattar sitt parti, han vill ej tända det borgerliga kriget, och, i stället att gifva den väntade signalen, skickar han till ministrarne det färdigskrifna brefvet, som underrättar dem om den förestående faran. Femte akten visar oss följderna af det parti, han tagit; uppresningen har ej störtat ministeren, men hon har krossat rutorna i den balkong, som i:första akten betäcktes med blomsterkransar. Edward har gjort mer än hejda insurrektionen. I parlamentet har han till och med samma afton talat till förmån för denna samma minister, som han så ofta angripit, allt af fruktan för upprorets fasor. Men den minister, han sålunda bibehållit, är lika så otacksam, som folket är glömskt. Då hon cj mer behöfver Lindsays kredit, öfverger hon honom. Detta är ännu icke allt: Lady Straffords frihet är i fara; de ministeriella tidningarna yttra lömska insinuationer i anledning af hennes besök hos Lindsay. De gå ännu längre;de trycka brefvet om hans far, och hvarigenom på honom kastas misstankan för en korruption. Gilbert Lindsay hastar nu till London; han inträder till sin son, med det olyckliga tidningsbladet i handen; han frågar honom, om han kunnat hindra dess offentliggörande? Edvard svarar, att han kunnat göra det genom ett förräderi mot sin öfvertygelse och sin pligt. Utan att höja tonen, frågar gubben honom, om han tviflar på sin fars heder. I stället för svar, kastar sig sonen för fadrens fötter; denne uppreser honom, sluter honom i sin famn och gillar hans handlingssätt. En likadan belöning väntar honom likväl icke af Lady Strafford, som, då hon misslyckats i sina bemödanden till Stuartarnes förmån, beslutar att dela deras landsflykt. Mortins och Goff öfverbopa honom med förebråelser och återfordra den fullmakt, de gilvit honom. Den gamle Lindsay har en läxa i behåll åt Mortins. Han drar honom afsides och visar honom brefyvet från hans egen far, hvari denne erkänner, att ban spelt bort de penningar, han erhållit af sin vän Gilbert Lindsar, för att understödja några Fransmän, landsflygtige genom Nantiska Ediktets återkallande. Mortins återlemnar brefvet och säger: Et vous la publicrez, sans doute? Gilbert. Brulez-la. Mortins. Mais å Vopinion, monsieur, qui vous immole. Qu opposeres-vous donc? Gilbert. Ma vie et ma parole. Brulez-la; ne dåt-on me croire qwa dmi, Je ne remucrai pas la cendre aun ami. Mortins besegras naturligtvis af detta ädelmod och lofvar att sätta sin heder i borgen för Gilberts. Edward yttrar vid afskedet till sin vän dessa ord: SS — — — — — CJe Vaimais, Je Uaime .... scpares, mais ennemis jamais. Af denna expost finner man, att författarens behandling af sitt ämne är något löslig. Var hans mening att föreställa detta lumpna jägtande efter gunst hos den stora massan, som, utan eget omdöme, följer impulsen af några ackrediterade ledare, skriker efter några fraser, och hvars förgudningsrop så lätt omvexla med anathemerna, emedan den vet lika litet hvarlöre den upphäfver båda, denna hop, som ena stunden förnedrar sig till Jlastdjur, som draga afgudens vagn, och nästa stund väpnar sig med stenar för att krossa belätet —var meningen att skildra jägtandet efter denna popularitet, hvilken är ingen hårsmån bättre, än fursteynnest och qvinnotycke i dessas vanliga bemärkelse, så vinnes hon ej genom sådana medel, som dem Eduard Lindsay använder, och eftersträfvas ej af en sådan karakter som hans. Hon sökes och vinnes af dem, som eftersträfva ynnest, hvar och hur den kan vinnas, konungarnes eller mobbens, den ena i brist af den andra, och är i sanning ej värd att göras till föremål för en dramatisk behandling, utan på sin höjd till ämne för en fars. En dylik popularitet är ock så litet värd, att dess förlust ej bör väcka någon sorg. Är åter meningen att skildra den popularitet, som står i bredd med öfvertygelsen, de stadgade grundsatserna, det goda samvetet, och som vinnes, ej för ögonblicket eller med ögonblickets verk, utan under en följd af år, genom långvariga, upplysta och redliga bemödanden, för nationermas, mensklighetens, sanningens och rättvisans sak, som ådagalägges hvarken genom en dragen vagn eller inslagna fönsterrutor, men genom det — tysta eller offentliga — bifallet af de redlige, upplyste och aktningsvärde bland samtiden samt från henne öfvergår till efterverlden, så kan och bör hon ej blifva ett föremål för komedien. Lafayette och Washington skulle söra en slät figur i en komedi; men i menni