Aftonbladet – 31 december 1839, sida 3

I Hd UlUlldR IHIICU SKICKIIRAHCL OCH TOP SLldilUuU, UGL dUlL fl ,Itrigen, öfver hufvud tagen, är väl hållen, så nemligen, som förf. velat hafva den. Edward Lindsay beherskar hela första akten. Midt under de scener, hvari de förnämsta karaktererna efter hand utveckla sig, erhåller han en biljett från Lady Strafford, som, efter en lång frånvaro oförmodadt återkommen till London, ger sin , Jälskare ett möte, dit han naturligtvis vill skynda. Men hans popularitet hindrar det. I samma stund nemligen, då han vill obemärkt begifva sig ästad, bortryckes han af folket, som kommer i massa att tacka honom för hans redlighet och vältalighet; han söker förgäfves undandraga sig den ovälkomna orationen. Folket är icke nöjdt med att hafva beklädt hans balkong med blomsterkransar, det frånspänner äfven hans hästar och drar hans vagn. Det är icke i så talrikt sällskap man kan infinna sig vid ett möte. Den extasierade Jlegitimisten, Isom darrar vid denna triumf, utropar: Qwil est beau dere ainsi traine par ses cgaur hvartill den ministerielle deputeraden svarar: Pour aller ou je veux, jaime micux mes chevaur. Andra akten för oss till Lord Derbys salong. Denne myndige man eftersträfvar lordmärs-platsen Å — en frihet, som man mindre får tillskrifya o-kunnigheten om de engelska bruken, än de fransyske dramatiska författarnes vana, att ej låta genera sig af historia eller lokalförhållanden — en plats, hvartill han har en medtäflare i en hederlig man, som råkat ådraga sig folkets ogunst. Publicisten Mortins, stiftare af koalitionen mellan Jakobiter och republikaner, gynnar Lord Derby och skaffar honom sitt partis understöd. Det misstag eller missräkning, förf. begätt i denna situation, der icke blott en lord, utan en anhängare af det jakobitiska partiet, anses kunna bli Lord-Mayor, sålunda en representant af Englands handel cch industri, har ett menligt inflytande på styckets gång, emedan det beröfvar handlingen en af dess vigtigaste häfstänger: sannolikheten. Den andra akten innebär ännu en annan nästan lika stor missräkning. Master Goff, som har tillträde till Lord Derbys salong, yttrar för honom ett hjertligt deltagande och räcker handen åt hans niece, Lady Stratford. Folket skulle sålunda ha inlåtit sig med det jakobitiskt republikanska partiet! Intresset i denna andra akt hvilar på en fråga, som icke är tillräckligt bestämd, för att röja hela; dess vigt. Edward Lindsays offentliga bifall är nödvändigt, för att befordra Lord Derbys val. Gilbert Lindsay, hans far, besvär honom, i hederns namn, att icke understödja denne man. Edward ger efter, för att bibehålla sin popularitet, samt för att behaga sin vån Mortins och Lady Strafford. Men, då han i den tredje akten besöker sin far på hans lilla landtställe, tre mil från London, på dessa rum, der han tillbragt sin barndoms lyckliga dagar, och hvarifrån allmänna ärendena så länge aflägsnat honom, hör han den stränge gubben utgjuta sig i bittra klagomål och förebråelser; hans samvete har således låtit förmå sig till den första eftergiften, och nya skola snart fordras af honom. Slutligen är den dag inne, hvilken partierna bestämt för uppresningen. Mortins och Lady Strafford, som utgöra själen i detta företag, förena sig för att skräma bort Lord Derby, som också nödgas aflägsna sig, öfverlemnande åt dem väldet och stridsplatsen. Men det är af vigt för dem att förmå Edward genom en offentlig handling uttala sig för folkets sak. Han skrifver först en vältalig proklamation; men hans samvete upplyser honom; han skyndar till London, och då han tar afsked af sin far, lofvar han att bli värd honom och dygden. I fjerde akten blir handlingen lifligare. Edward Lindsay är i sitt hotell i London, hvarifrån partierna vilja gifva folket signal till uppresningen. I denna vigtiga stund kastar han en blick på sitt inre och finner deri tillräckliga motiver att bandla i strid mot den impuls, man vill gifva honom. I stället att uppmuntra uppresningen, fattar han det beslut att söka hämma henne. Han skrifyer till ministeren, som hans tal så ofta kommit att darra, och begär den offentliga maktens understöd. Han tvekar likväl att afsända detta bref och gömmer det såsom sista resursen. Nu hopa sig likväl alla de händelser och de insinuationer, som kunna bestämma hans beslut. Först infinner sig den fala jurnalisten, som hotar trycka ett bref, hvilket kunde vanhedra hans far. Detta låga försök verkar ej på honom. Derefter infinner sig den ministeriella parlamentsledamoten att fresta honom med de vanliga förförelsemedlen: penningar, en minister, en pärsvärdighet m. m. Han förkastar dem med förakt. Mortins söker bibringa honom sina republikanska åsigter. En täflingsstrid af meningar och vältaliga fraser uppstår mellan dem. Denna scen är af en särdeles skönhet. En vers deri gjorde isynnerhet utomordentlig effekt. Edward förebrår sin vän, att han vill störta samfundet i anarki, i ett kaos. Mortins svarar: eVa done pour le chaos, et qwil en sorte un monde! Edward invänder häremot de vanliga fraserna, att sederna ännu icke voro lämpliga för en republikansk författning, och att man först borde bilda dem, samt låter ej öfvertala sig af sin vän. Han är ståndaktig ännu, då Lady Strafford, förföljd af styrelsens spioner, instörtar, för att afsin vän begära en fristad, beskyddoch hämnd, upptäcker för honcm sin delaktighet i Skottlands upp