Aftonbladet – 27 december 1838, sida 3

är menniskorösten. Men denna brist afbjelpes p ett originellt vis. Alla arier, hvarmed den berömde tenoren Duprez på stora operan hänrycker publiken, återgifvas här af Hr Forestier, på Cornci de piston. Dessa toner sväfva genom salen, klockrena och besjälade lik naturlig sång men utan ord och med ett mystiskt uttryck, liksom om man kunde tänka sig en stum sjunga. Det bar blifvit på modet i Paris att imitera medeltiden i möbler, drägt och arkitektur. Detta fattade Musard, och man såg straxt på hans koncertaffischer ett nummer kalladt cerinringar från medeltidena. Man hörde trumningens vilda, ridderliga larm, trubadurernes kärlekssånger, hemliga domstolens pinor, klockorna kalla till vespern, och inifrån kyrkans dunkla gångar ljöd presternas messa för de andäktiga. Drottningens af England kröning celebrerade Mr Musard med en kadrilj, som han kallade Victoria. Motivet dertill var taget från aGod save the kinga, och de rikaste, lättaste dansmelodier utyecklade sig ur denna stolta sångs grundideer. i Vid den tredje af dessa etablissementer går det ännu ulicfer ins Lenna, som Tysken säger. Konserterne i Turkiska trädgården vid boulevard du temple närma sig folkförlustelser. Orkestern, anförd af Mr Julien, en ganska ung man, befinner sig i en orientalisk kiosk, midt i trädgården. Alla medel brukas för att göra musiken gouterad af publiken. Skott, trummor, tordön och ijungeld, illuminationer ackompagnera de gälla fanfarerne. Det hela är arrangeradt med mycken konst och gör sin tillbörliga verkan. Åhörarne sitta dels på en amfiteater i bakgrunden, dels rundt omkring vid bord och i små berceauer, der det serveras med glacer och punsch. Då trädgården endast genom en låg mur är skild från gatan, har hela boulevardens mobb konsert gratis. Man finner också på bestämd tid om aftonen hela platsen framför jardin turc uppfylld af dessa paltiga gäster. : Sålunda äro Valentinos och Julisns konserter de tvenne extremerne, under det att den större publiken följer regeringens exempel och håller sig till juste milicu. — Stort dödsfall i Berlin. Berlin, eller rättare Potsdam, har att beklaga ett stort dödsfall nemligen en elefants, hvilket på den sednare tiden utgjort ett allmänt samtalsämne. För någon tid sedan kom cn menageri-ägare med detta djur till Potsgam, för att visa det för penningar. Elefanten syntes i början djupt melankolisk; efter någon tid blef han alldeles rasande och utom sig, och symtomerne liknade så påtagligt dem hos en olycklig älskare, att man icke längre kunde betvifla, att han var vansinnig af kärlek. Mannen som vaktade honom hade han i ett anfall af sin yra omfamnat så våldsamt , att han ännu ej är utan fara, och det var ej långt ifrån att det gått hans herre på samma sätt. Läkarne höllo en rådplägning om den sjukes tillstånd , och patienten dömdes till döden. Förälskade personer taga, under sådana omständigheter ibland sjelfva gilt; åt en elefant räcker man giftbägaren på det att, om han ej förmår lefva som ett helgon, han åtminstone måtte dö som en vis, som Sokrates. Men det var svårt att bibringa elefanten drycken. Flera försök misslyckades. Slutligen hämtade man några berömda naturforskare från Berlin till hjelp. Dessa kommo under fund med, att utom kärleken, fanns ännu en annan starkare passion hos djuret , hvilken också understundom plägar beherska de andra hos menniskan, nemligen en rent spirituös böjelse, med ett ord till starka drycker. Sedan man uppäckt sjelfva arten af passionen, kom man också snart under fund med dess speciella föremål rhom. (Passionen förderfyvar den bäåstek säger den vise. Så gick det också med den Indiske främlingen. Arglistigt blandade man tolf uns blåsyra till en insenlig quantitet rhom, och satte drycken för onom. Elefanten stack först näsan deri, hvilken immeln icke förgäfves gifvit honom sålång uckten varnade honom. Dock, hvad hjelper var-; ing emot begärets brand detta dref honom att juta, han tog en dugtig klunk; tömd var bägaen och — adöd låg Indiens store son! Det zooogiska museum ropade ät djurets herre: utlemna t mig denne döde!k och så kommer han att der tå såsom ett monument.