Aftonbladet – 7 december 1838, sida 2

tor nödgas å sin sida att angripa; och jg å min att försvara ett skämt, såsom hade det varit ett rent allvar. Vidare deraf, att en dikt, en lek af fsntasicn, blifvit dragen inför en civil, i siället för en esthetisk domstol. Vidare deraf, att då man är i delo med Hr v. Hartmansdorff, blir man något enfaldig, liksom man blir något sotig, då man handterar sot. VWidar2 deraf, att all bevisning är olämplig af satser, som ligga inom intuitionens område. För den, som ej inser, att en gångettär ett, blir ett bevis omöjligt; för den, som inser satsens sanning, blir ett bevis ölfverflödigt. Det är således min tro, att jag ieke med mitt försvar, sådant det hittills visat sig, lyckats att om min oskuld öfvertyga en enda, som ej var öfvertygdföutt —— ————— rna nHär borde jag upphöra. Men ett uttryek förekommer i Aktors memoial, hvilket jag önskar få besvara med några få, men allvarsam-sa ord, så allvarsamma, som jag nu mäktar åstadkomma. ,Den religiösa känslan, har — så menar Åktor — bii!vit genom min ariikel sårad. Om så verkligen förhåller sig, beklagar jag sorgen. Den religiösa känslann, ej mindre dess mudesna namn, har länge förekommit mig misstänkt. Så vidt jag hunnit göra bekantsk:p med densamma, är den särdeles pjunkig och ömtålig. Den ropar sj! vid mins:a beröring, likasom en svullen. Sin styrka visar den i extaser. Vore det ej måhönda rätt så godt, ait gifva den nmteligiösa känslan på båten, och taga den gamla, simpla gudfruktigheten till måder igen, sådan som våra fäder den hade. Den är frisk och glad. Den visar sin styrka i handling och försakelse. Linköping den 3 December 1838. s7. B. Palmer.