Aftonbladet – 6 december 1838, sida 2

D EE RR VER ARR de utreda, hvad menvirgen kan vara med föl-ljande uttryck (pag. 200) om kolonnaderne frami för S:t Peterskyrkan: Sjelfva kolounaderne löpa !i halfeirklar, ses dertöre nödvändigt i förkortning, och äfven de blifva sålunda för ögat mindre än de äro. Att just halfeirklar, mera än andra figurer, nödvändigt ses i förkortnicgn, är !ea upptäckt, som möjligen skulle kunna förI klara en synvilla, hvari alla föregående mnresenärer,, arkitekter och teknare råkat, nemligen jden alt tro nämnde kolonnader blott utgöra i fjerdedels-cirklar. Hr A:s resa har veskligen varit en uppläckts-resa och bör för al del icke blifva för ögat mindre än hon äm. Hon tål det icke ens. Hans ngeografiska milv tåla det ej heller, då två sådane, enlist pag. 5316, I utgöra nen tredjedels grenskn. I hans konstförtjusning är det deremot icke så farligt. Sålunda torde möjligen utan skada någon afpruining kunna tålas i den stapel el Jer hög af mördad: barnkropparn, hvilken Hr A. anser så sbeundransvärd, såsom medelL punkt för Volterras Beilehemitiska barnamerd (pag. 421), men hvarpå Rec., allt sedan han läste boken, aldrig kan låta bli att tänka, så Lofta han på Jceratorget går förbi den s. k. grisI mostar. j Det vore obilligt begärdt, att en man, som ligger så djupt i konst-theorien och har sina Itankar fängslade af så höga och lysande föremål, skulle äga tid att offra åt sådana obetydligheter som språket. Detta är, såsom allt anjnat hos den djupe konstvänner, blott inspirai tion eller gehör. Om andan ingifver honom jatt säga: folket nöjdt oeh belåtetv, så är det väl; hvarom icke så säger han: ,folket nöjda och belåtnav (pag. 55), och — sempre bene! — Den der forargliga läran om pronomina är, som man vet, en sådan stötesten i de inspire!rades väg, att de i förargelsen en gårg förklarat, att inga reglor finnas t. ex. för skilnaden mellan reeiproka possessivet och tredje personens genitiver. Likasom den gamle köpmanInan i Riga, hvilken, i ovissheten om de tyska I substantivernas genus, fann sig bäst komma ifrån saken genom att, för säkerhets skull, I framför hvarje substantif upprepa: nder, die, Idas, så finner vir resenär s:g bist uppfylia allan rättfärdighet i ofvannämnde tvist om possessivernas rätta bruk genom att bruka begge i I samma andetag om samma föremål; ty då kan han vara säker, att åtminstone endera gången gissa rätt. Sålunda heter det (pag. 103) om Ugolinos nederlag, att haus fiender — — mtllI fångatogo honom med sina två yngsta söner och hans två ännu yngre sonsöners. Denna väl tournerade strof innehåller, utom nämnde gramematilikaliska fintlighet, äfven den roliga upptäckten, ait sonsönerre voro yngre än söI nerne. I Om det icke anstår ea ovanlig man att taga det så noga med grammatiken eller sidana saker i språket, som alla bildade personor anse sig böra iakttaga, så höfves det honom deremot jatt göra innovationer i andra delar af språket, t. ex. i fråga om namn. Om en fransman reser i Sverige och får veta t. ex. att hvad han på sitt språk kallar ,iae, heter sjör på Isvenska, så kan han icligga ära med att i sina I berättelser om Storsjön, Bolmsjön, med ett ord om alla vatten, vid hvilka ändelsen jön, är fästad, icke säga le lacn, utan le sjön; han har nu en hög auktoritet i försvenskningen af Lago till Lagon,. Det kunde ju annars hönda, ait menniskorna trodde honom hafva rest i landet, utan att känna de vanligaste orden i landets språk, ÖOvrätt vore visst att anse det främmande ordets bruk gåsom ett slag; koketteri. Den, som suttit i Åriostos stol och legat i Napoleons säng och är blygsam nog att öppet erkänna, det han ändock icke iror sig hvarken kunra blifva ena Åzxiosto aller en Napoleon, den är upphöjd öfver koketteri. Han skulle kunna sätta sig på Catharina If:s dödsstol, utan att misstänkas för anspråk på en rang, som honom igke med rätta tillkommer i snillets verld, i politik och konstkritik. Namnet WNapeln vet racensenten sig icke förr bafva sett och kan således icke säga, till hvad språk det hörer. Italienska är det icke, ty der säger man Napolin; franska är det icke, ty fransmannen säger pNaplesn: till de gothisk-germanniska språken hörer det icke, ty