Aftonbladet – 6 december 1838, sida 2

i hvarje hugg af mejselen. Vi uthärda icke blott vi nästan förakta jätteverken, som uppväxa om: krig oss, emedan vi smånigorm värja oss vic jdem, likazom mannen utan ansträngning bar oxen, emedan han vant sig att bära kalfven oeb seden dagligen bar honom, tills han var fullvuxen. ; Tala vi om ideens djerflhet i romareverken, så måste vi, om ärlighet är virt rättesnöre, erkänna, att romrarne ieke uttäinkte djerfvare verk än vår tid. När vågade de tinka sig, för at lieke tala om verkställa, en väg öfver en stad När fattade de den tanken att åka under er bred flod? Man faller i spasmer öfver deras 2I qvedukter, som på arkader ledde ett smalt vat Itesrör; men när försökte de att föra skepp pi j(arkader högt öfver dalar och genom stollgånIgar i hårda klippam? Aro deras militärvägar Tyrolen och annorstädes djerfvare än Simplonjvägen? Och hvad hafva de att jemnföra mec I våra jernvägar, sem ieke sky att bryta sig tusentals alvar genom berg, efter att hafva lik: linga sträckor lupit högt öfver dalar och til och med kärr, dels på arkader, dels på konstgjorda jordåsar? Oceh sedan, om romrarne på en och annar punkt reste sina jätteverk, om deras legione: anlade några mils militärvägar i tre, fyra riktningar inom det ofantliga riket, hvad är då dett: emot allmäntigheten af nutidens storverk, emot de rät af konstvägar och kanaler, som : vår tid allt mer betäcka den eiviliserade verlden? Det kolossala är nu mera icke endas kejsareverk eller konsulsverk; det har nedstigit, det är plebeiseradt. Hvad angår mekaniken, konsten att röra enstaka ofantliga massor, så ver den visserliger beundrausvärd hos romrarne, emedan de ieke kände de bj-lpkrafter, dem vår tid hittat; mer först och främst måste vi taga i beräkning de obegränsade belopp af menniskok-aft, slafsystemet gaf dem; och sedan måste vi erkänna, at romrarne desk aldrig rest en sådan monolit, som Alexsnderskolonnen, ej heiler handterat, än mindre fört öfver bafvet en sådan sammanhängande stenmassa, nom Petersklippan. Vi komma nu till resenärens egeniliga stödjopunkt för romareverkens upphöjande öfver vår tids, memligen fastheten, varaktigheten. Härcm är väl efteryerlden den ende behörige domaren, emedan endast hon kommer att se våra verk såsom monumenter. Men äfven oss kan det tillkomma att tänka på saken. Först och främst böra vi intet ögonbliek lerena ur sigte, att de byggnader, öfver hvilkas slarfviga uppförande vi harmas, vanligen stå i samma kategori som den plebs af byggnader, dem forntiden äfven till milliontal uppförde och såg ram: ja. Vi böra icke glömma, att äfven af romrarnes tempel och avdra offentliga, med ostentation anlagda och på evigheten beräknade, byggnader endast några få stå qvar nära hela (ty irgen är det fullkomligt); de öfriga äro, just jemert hvad vir tid och alla andra tider kunna i parti prestera: ruiner. Byggnader af en myeket enkel form, der en i räta vinklar skuren sten lades på en dylik, tills det hela var firdigt, kunna förstöras endast genom våld eller genom luftens inverkan på stenen. Det förra är ett lika säkert medel allestädes ; men den sednare är helt olika i morden och i ett blidare klimat — en omständighet, som tyckes vara obekant för mången högvis och infallibel man —3 ej blott stemen, utan ock sammanbindningsämnena måste gifva vika för ett oblidt klimat. Låt Coliseum eller Pantheon stå några sekler i ett fuktigt klimat, som växlar mellan 30 graders hetta och 30 graders kyla; och man får se, huruvida de blifva längre och bättre bibehållna än Sigtuna eller Wisby kyrkor. Låt å andra sidan en mängd af nutidens omsorgsfullast upp-! förda verk få njuta Itsliens himmel, och titta efter om ett par tusende år, huruvida icke lika: mycket skall finnas qvar af dem, som af nro-: nare-verken., Och sjelfva dessa verk äro dock! varp i ålder, — jemnförda med dem, som stå; fver orörda i Egypten. Så mycket kan luft-; trecket uträtta. Det gör ofta ett streck öfver! yggmästarnes räkningar, och äfven öfver deras, ! om fara åstad med ett redan i prima fattadt! veslut att beundra en tid, den de föga känna, ör att kurna nedsätta en annan, den de lika nycket anse under sin värdighet att känna, som I